På onsdagen får jag ett meddelande från en avundsjuk, fransk vän: ”Jag läser i tidningen om den intressanta debatten i Sverige om sexuellt medgivande till följd av Julian Assange-affären. I Frankrike är vi ljusår från att ha en sådan debatt!”
På torsdagen öppnar jag Svenska Dagbladet och möts på kulturdelens förstasida av en bild på svenska flaggan mot mörk fond: ”Nedsvärtad”, lyder rubriken; ”Assange-affären har fått världen att omvärdera bilden av Sverige.”
I Expressen samma dag skriver brittiske Sverigekännaren Andrew Brown under rubriken ”Häxornas tid”, om hur Sverige har kommit att framstå som ”ett mörkrets hjärta där kvinnorna har superkrafter.”
Reportaget i SvD utgår från uttalanden om Sverige som en feministisk diktatur och osäker rättsstat. Sen handlar det inte så mycket om skriverierna utomlands apropå anklagelserna mot Wikileaks grundare, utan mer om Stieg Larsson, Sverigedemokraterna och den allmänna Sverigebilden. Det är synd. För frågan är intressant: skildras Sverige utomlands verkligen som ett ”feminismens Saudiarabien” – som Assange själv uttryckt det?
Utan tvekan har det funnits sådana tendenser inte minst i den anglosaxiska debatten. Det har också uttryckts en hel del farhågor som inte kan avfärdas med en axelryckning: om att den svenska rättvisan är dålig på att utreda våldtäkter (den feministiska debattören Naomi Wolf har skrivit om detta i Huffington Post) och att Sverige skulle kunna komma att utlämna Assange till USA.
Men bilden av Sverige i till exempel fransk press de senaste veckorna rymmer också mer uppskattande skildringar av ett land som går i bräschen för en öppen diskussion om sexualbrott. Le Monde, en av Frankrikes viktigaste dagstidningar, rapporterar genom sin Sverigekorrespondent Olivier Truc om twitterinitiativet #prataomdet, som har fått mängder av svenskar att i olika medier dela med sig av sexuella erfarenheter i gråzonen och diskutera vad som är okej i sexuell samvaro och inte.
Sverige framställs som ett land med en levande och viktig jämställdhetsdebatt, där man inte nöjer sig med ”blint stöd” åt Assange.
Texten har översatts till nio europeiska språk på sajten Presseurop.eu.
Även franska nyhetsbyrån AFP har skrivit en text apropå #prataomdet, som har återgivits i mängder av tidningar och på sajter, där man ger sista ordet till den svenska journalisten Rebecka Åhlund: ”de vanligaste sexbrotten sker mellan personer som känner varandra (...) och att starta en dialog om detta är verkligen viktigt.”
Så nej, det är förstås inte så enkelt som att Sverigebilden har blivit ”nedsvärtad”. Snarare tycks den gamla kopplingen mellan Sverige och sex ha förstärkts. Igen. Kommer vi någonsin bli kvitt den där myten? Den tyska tidningen Die Tageszeitung låter till exempel ett citat om att ”Sverige och sex hänger ihop” avsluta en artikel om synen på landet.
Men befriande nog är det inte den alltför lättsamma bilden av en naken kvinna på en skärgårdsö som reproduceras. Le Mondes Olivier Truc anser tvärtom att det är dags att man utomlands ser om och omtolkar Ingmar Bergmans berömda film om Sommaren med Monika. Det är dags att släppa illusionen om en bekymmersfri svensk synd och inse - som Monikas långa, allvarsamma blick in i kameran vittnar om - att ingenting är så enkelt.
Särskilt inte sex och jämställdhet.
För övrigt: Det ska bli mycket intressant att se hur den danske regissören Nikolaj Cederholm tacklar frågan om feminismen i Sverige i sin pjäs Män som blir irriterade av kvinnor som har premiär på Uppsala stadsteater lördag 19/2. Den ska handla om dansk antifeminism, svensk feminism och modern nätkultur. Och flygande kylskåp... Spännande!