Olika falla ödets lotter. Ärkeskurken Jokern i Läderlappen är alltid steget före. Själv tenderar jag snarare att vara steget efter. Därför missar jag ofta tv-program när de går och är en ivrig brukare av SVT play.
Under de senaste veckorna har jag där avnjutit den amerikanska serien Girls – ett ungdomligare, mindre glammigt och mer intellektuellt Sex and the City. Senast såg jag säsongens näst sista avsnitt – det nionde – där temat var litteratur och skrivande. Huvudpersonen Hannah Horvath drömmer om att bli författare, även om det antyds att hennes ”personliga essäer” inte är särskilt bra. Nu hade en kamrat från skrivarkursen lyckats ge ut en bok och hade släppfest. Också den demoniske författare de haft som lärare dök upp.
Hannah tyckte att kompisen skrev uselt och missunnade henne framgången. Där log jag igenkännande. Jag erinrade mig nämligen litteraturkritikern Klara Johansons minnen från 1890-talets studentmiljö i Uppsala. ”I vårt eget lag hade vi fler diktare än världen kunde märka”, konstaterade hon. En av dem hade liksom Hannahs kompis givit ut en bok. Honom hånade de. Visserligen älskade de ”nätta små häften” av just det slag han skrivit. Problemet var att han – inte de – haft turen att få sin bok utgiven.
Allting går igen. Även för 120 år sedan var man avundsjuk.
Bilden av författaren i Girls roade mig också. Inte sällan möter man aspirerande författare i fiktionen, sådana som liksom Hannah har dåligt självförtroende eller (som kursaren) extremt gott sådant. Författare var för övrigt svenska kvinnors drömyrke 2012, och i senaste utgåvan av nätburna Litteraturmagazinet ägnar Jonna Lindberg en artikel åt konflikten mellan dröm och slit. Författande handlar inte bara om mysiga skrivveckor i skärgården, slår hon fast, utan också om såväl ångest som tillfredsställelse med arbetet.
Girls är synnerligen ironisk. Antagligen är det inget sammanträffande att den etablerade författaren spelas av samme skådespelare som Tony Sopranos nevö, maffioson med författardrömmar. Författaren som skrivlärare är också vanlig i fiktionen. Sven Delblancs Gunnar Emmanuel utgår från en kurs i skapande svenska i Uppsala (på den tiden sådana fanns), och i David Lodges romaner om det akademiska livet i England finns även undervisning i skrivande – bland annat i Thinks (2001). Lodge hör för övrigt till mina personliga favoriter. Han är inte särskilt uppmärksammad i Sverige, och få böcker har översatts. Jag kan passa på att rekommendera Snyggt jobbat (1990; Nice Work, 1988), som handlar om mötet mellan en feministisk litteraturforskare och en industriman. Behöver jag säga att båda lär sig åtskilligt?
Så kan man associera, när man ligger där med datorn på magen och ser ett program om drygt tjugoåriga tjejer i New York.