I veckan visades en illustration av en naken kvinna i SVT:s Fråga doktorn. Diskussionen tog genast fart i sociala medier, som den brukar göra när det handlar om kvinnokroppar.
Kvinnan var för storbystad, ansåg någon. Andra menade att hennes kropp var för hårlös. Ett antal personer uttryckte upprördhet.
Snabbt som blixten lyfte sedan nyhetssajterna upp diskussionen under rubrikord som ”ilska”, ”rasar” och ”hån”.
Det verkliga raseriet kom dock först senare, i kommentarerna till artiklarna. Där rasade nämligen majoriteten i stället mot dem som hade rasat den första gången.
”Varför är alla så lättkränkta?”. ”Kan inte bara folk sluta ta åt sig och inte vara så bittra hela tiden?”. ”Det finns kvinnor som ser ut så där. Ska de behöva skämmas för hur de ser ut, eller?”, löd några av kommentarerna.
Redan på 1950-talet konstaterade Fritiof Nilsson Piraten att ”man kan inte tala om en stoppnål utan att någon enögd djävul känner sig träffad”, och så är det ju. Det finns alltid någon som blir upprörd, oavsett vad man säger, visar eller tycker.
På 1900-talet krävdes det dock att en telefonväxel skulle bli nedringd för att tidningarna skulle beskriva det som att ”svenska folket rasar”. I dag räcker det med att en handfull personer uttrycker sin ilska på Facebook eller Twitter så är snöbollen i rullning och snart uppstår en lavin av upprörda åsikter, varav många består i att man är upprörd över att folk är upprörda över huvud taget.
Detta medverkar till att förstärka uppfattningen att vi lever i den mest lättkränkta av tidevarv, men folk blev kränkta förr i tiden också. Skillnaden är att det inte blev samma ståhej kring det. De flesta hade helt enkelt inte tillgång till några effektiva informationskanaler.
Det är också viktigt att komma ihåg att samhället var mer konformistiskt och inkrökt ju längre tillbaka i tiden man går. Den som på något sätt avvek från normen blev snabbt betraktad som en avfälling eller ett hot mot den rådande ordningen och fick betala ett högt socialt pris, inte på sociala medier men i bygemenskapen.
Relativt sett lever vi alltså i en tillåtande tid, inte en fördömande tid. De allra flesta svenskar går faktiskt inte omkring och rasar på grund av en illustration i Fråga doktorn och de befinner sig inte i chock efter en nakenkupp i Let’s dance, det kan bara verka så ibland.
Alla som upprörs över att det finns de som blir upprörda borde helt enkelt lyfta blicken och inse att det som framställs som stora åsiktsstormar i själva verket bara är stormar i vattenglas.