I och med nystarten för långkörande Medal of honor-serien har man flyttat fokus från andra världskrigets uttjatade Band of Brothers-scenarier och tar oss nu rakt in i nutidens moderna konflikter. Den cyniskt lagda kommer omedelbart att peka ut Activisions ofantliga framgångar med Modern warfare-duon som orsaken. Med facit i handen är det svårt att inte hålla med.
De moderna krigsspelen av i dag är i det närmaste omslutna av skandaler. Från de dramatiska lönekonflikterna och efterföljande utvecklaravhoppen från Infinity ward (som gjorde Call of duty: Modern warfare) till den vilda veteranstormen mot nyformade Danger closes beslut att låta spelarna styra talibanstyrkor i flerspelarläget. Men skandaler verkar snarast vara en del i krigsspelens marknadsföringsplaner i dessa dagar. Att förlägga ett krigsspel till Afghanistan – och samtidigt gå in för att göra det som en hyllning till de amerikanska trupperna – visade sig röra upp känslor i alla läger.
Bakom de skrikiga kulisserna är Medal of honor dock ett spel som har svårt att leva upp till förväntningarna.
Enspelarkampanjen är en snabbt avklarad genrepastisch som står med de stridspittiga machoklyschorna ända upp till öronen. Också om man kastar av sig analysglasögonen för en stund och försöker rida Get some-vågen som den är tänkt – utan kritik mot den övertydliga kulturimperialismen – är det en besvikelse. Det linjära innehållet känns daterat på mer än ett sätt.
Möjligen kan kritiken mot verklighetsfrånvända skrivbordsgeneraler vara intressant, men spelar man det här i hopp om ställningstaganden i Generation kill-/armadillo-klass är man illa ute. Flerspelarläget kan inte heller det skryta med särskilt många egna påhitt. Man uppfinner det traditionellt kaotiska morotsrejset igen. Mallen följs dock så väl att det är svårt att inte fångas i den blixtsnabba framåtrörelsen – det är också flerspelarläget som räddar spelet undan ett lägre betyg.
Med svenska Battlefield-veteranerna Dice bakom spakarna för flerspelarläget hade man kanske hoppats på lite mer taktiskt enhetstänk än vad det blev (blott tre blygsamma klasser).
Med både efterlängtade Vietnam-expansionen till Battlefield: Bad company 2 och Call of duty: Black ops (som utspelar sig under kalla kriget) runt hörnet hade nog de flesta förväntat sig mer av Medal of honor än vad slutresultatet bjöd.
Det här är ett actionpackat krigsspel kalkerat från standardmall 1A i en tid då konkurrenterna gör allt för att återuppfinna de adrenalinfyllda nätbataljerna (kampanjerna är ju sällan mer än långa tutorials).
Som det är nu plockar man möjligen poäng för att vara först ut ur startblocken – men särskilt långt kommer inte det försprånget att räcka. Saker och ting måste förändras på djupet till nästa år – för det här lär bli en årligt återkommande historia – om intresset ska hållas vid liv.