Svenska deckare erövrar världen

Svenska frimärken måste vara en klass för sig. Motiven är banala: tårtor, flaggor eller hysteriskt glada barn. ”Detta är Sverige”, skall man tänka då man frankerar vykortet till fastern i USA. Frimärkena är ett genialiskt pr-trick. Med folkets hjälp marknadsförs Sverige i världen.

Den serie frimärken som släpptes i augusti 2010 har dock inget med svensk idyll att göra. Tvärtom. En serie porträtt av författare som satt Sverige på kartan: Stieg Larsson, Henning Mankell, Håkan Nesser, Liza Marklund och förstås Maj Sjöwall och Per Wahlöö. En specialitet är skotthålen, små perforeringar i frimärkena, som är infogade som en del av bilden. En annan är blodpölarna som delvis fläckar porträtten.

Postens lansering av brott som frimärke ger en antydan om de svenska kriminalförfattarnas enorma framgångar. Tillsammans har de åstadkommit det svenska deckarundret med miljontals läsare världen över. Frimärkena säger också något om en Sverigebild stadd i upplösning, och om en förskjuten självförståelse, från pastoral idyll till urban kollaps.

Mankells böcker är översatta till 40 språk, Larssons något fler. I England talar man om scandi crime som en egen subgenre, tyskarna använder begreppet Schweden Krimi, fransmännen polars suédois och italienarna Il Giallosvezia. Inte sedan Sjöwall-Wahlööeran har Sverige varit en deckarnation att räkna med. Men hur kommer det sig att en så bespottad genre har blivit vår främsta export? Förklaringen, menar jag, bör sökas i flera samverkande faktorer.

Sedan detektivhistorien första gången såg dagens ljus i början av 1840-talet har den haft en förmåga att locka till sig läsare. Ty spänning är ett briljant affärsknep. I det nyss utkomna introduktionsverket Kriminallitteratur (Studentlitteratur, 2011) – den första översiktsstudien på svenska – framhåller dessutom Karin Bergman och Sara Kärrholm genrens fantastiska förnyelseförmåga som en förutsättning för dess seglivade succé.

Ytterligare en faktor är en sedan 1950-talet pågående upplösning av gränsen mellan hög- och låglitteratur. Denna har medfört att svenska deckare blivit intellektuellt rumsrena. För några månader sedan publicerade exempelvis Svenska Dagbladet två Under streckare på temat där litteraturprofessorn tillika deckarförfattaren Torsten Pettersson fick ge sin förklaring till fenomenet. Pettersson menar att deckaren knyter an till ett för människan grundläggande behov – det att tolka och förstå en komplex omvärld. Deckaren ses som ”en fixargenre”: den framställer ett problem för att sedan metodiskt lösa det så att ordningen kan bli återställd.

Analysen är intressant, men, tror jag, för ytlig. Vi läser inte deckare för att bli lugna. Inte heller för att genomgå en reningsprocess, nå en katharsis, som medieforskaren Ester Pollack föreslagit. Ty även om brotten i de flesta svenska deckare klaras upp vet vi ju att problemen inte är ute ur världen. Ondskan går inte att utrota, den kan dyka upp när man minst anar det. Vi läser alltså inte detektivromaner för att se hur skräck kan botas med tanke. Tvärtom. Deckarna stillar vårt behov av det förunderliga. De ger oss tillgång till en dimension som gått förlorad i det moderna samhället; de visar att det kusliga, för att tala med Freud, fortfarande existerar.

Vill vi dock till fullo förstå de svenska deckarförfattarnas försäljningsframgångar, hur en bok som Flickan som lekte med elden kan ha sålt i över 50 miljoner exemplar (!), räcker emellertid inte denna psykoanalytiskt färgade förklaringsmodell.

Frågan om det svenska deckarundret undviks också i Kriminallitteratur. Å andra sidan visar Bergman och Kärrholm genom otaliga exempel på den svenska deckarens långa inomsvenska tradition. Detta faktum – att den svenska deckaren varit så pass opåverkad av yttre influenser att den kunnat skapa och förfina en egen röst, framför allt en samhällskritisk sådan – är avgörande för att förstå den svenska deckarens frammarsch det senaste decenniet. Gestalterna, inte sällan starka kvinnor som till exempel Lisbeth Salander eller Annika Bengtzon, ifrågasätter makten och tar strid mot auktoriteter på ett sätt som skulle vara omöjligt i ett land som till exempel Kina.

En annan faktor är vår långa, världsunika tradition av arbetarlitteratur som bidragit till att gränsen mellan fin- och populärkultur inte varit lika solid som i andra länder som till exempelvis Frankrike. Flera folkbildande ideella föreningar har därutöver initierat deckarskrivkurser och pristävlingar som bidragit till ett fördjupat intresse för genren.

En tredje faktor som i viss mån hänger samman med den om den egna rösten är att svenska deckare tilldrar sig i en fascinerande och för många läsare exotisk miljö, fysisk som ideologisk. Det karga, natursköna Sverige, med sitt nordiska sommarljus som gör nätterna till dag, rena gator och välorganiserade infrastruktur attraherar och trollbinder en utländsk publik.

Den fjärde faktorn kallar jag ”den svenska besvikelsen”. I dag tematiserar svenska deckare i stor utsträckning samma ämnen som utländska, men sedan 1990-talet har de kommit att utspela sig mot en fond av ett krackelerande välfärdsbygge. Mitt i välfärdsidyllen inträffar de mest morbida mord. Deckarförfattarna nyttjar denna besvikelse som klangbotten. Föregångslandet har blivit en mardröm. Omvärlden fascineras, fascineras och förfasas. Av den utländska receptionen av bland andra Stieg Larssons böcker framgår tydligt att föreställningen om Sverige som en välfärdsstat på dekis är i högsta grad levande. Kritikerna gör rent av en poäng av att ”dessa hemska dåd” inträffar i sagolandet Sverige.

En sista, men avgörande faktor till det svenska deckarundret rör, som nämnts, förändringar på bokmarknaden. Deckarförfattarna har blivit förlagens vinstkalvar. Det satsas pengar på att marknadsföra dem. Så sätts hjulet i rullning. Framgång föder framgång. Och då deckare är en genre som alltid gått att sälja, blir det logiskt att än hårdare marknadsföra dem.