Svensk scenkonst blickar inåt och framåt
Under Teaterbiennalen i Örebro har många tillfällen givits för scenkonstnärerna att blicka inåt, mot den egna konstnärliga verksamheten. Biennalen avslutades under söndagen med en fiktiv rättegång om mordet på den konstnärliga teatern. Är den död och finns i så fall någon skyldig?
Den allra första avhandlingen i ämnet har blivit klar i dagarna. Författare är Kent Sjöström, som annars är pedagog vid Teaterhögskolan i Malmö. Han har valt att skriva avhandlingen som en bok som skådespelare, teaterstudenter och andra intresserade kan läsa. Metodbeskrivningen har han lagt som ett appendix sist i boken, för att öka läsbarheten.
- Vi gestaltar människor på scenen utifrån teorier om vad människan är. Har man ett språk för vad man gör på scenen blir också gestaltningen bättre, sa bland annat Barbro Smeds, dramatiker, regissör, med mera, samt paneldeltagare.
Skådespelaren Maria Johansson håller just nu på med ett forskningsprojekt vid Teaterhögskolan i Stockholm.
- Jag samtalar med skådespelare som alla har minst 20 års erfarenhet av yrket. Målsättningen är att få deras egna berättelser om hur de hanterar sitt skådespeleri och vad de tänker om det.
Biennalens själva slutdiskussion på söndagseftermiddagen handlade om Den konstnärliga teaterns eventuella död, och vem som i så fall var skyldig till mordet. Begreppet myntades av Konstantin Stanislavskij runt förra sekelskiftet. Då som nu handlar det om att konstnärlig teater är en motkraft mot stelnade teatertraditioner. En ensemble söker en ny publik med en repertoar som är sammansatt utifrån en helhetssyn och ensemblemedlemmarnas ideologiska engagemang. Det hela var konstruerat som en rättegång år 2012 med Lars Edström som domare, Staffan Olzon (tidigare bland annat chef för Upsala stadsteater) som åklagare och Stefan Moberg som försvarare, som alltså hävdade att begreppet fortfarande lever. Som hinder eller "brottslingar" fanns på anklagades bänk såväl marknadskrafter, politikernas krav på vad som ska spelas och lönsamhet, publikens förmodade krav på underhållning och försämrade ekonomiska villkor för teaterarbetare.
Bland andra var Stefan Böhm kallad som försvararens vittne. Med mångårig erfarenhet av konstnärligt ledarskap från såväl en av de konstnärliga teatrarnas spjutspetsar på främst sjuttiotalet, Fria Pro, som en institutionsteater, Upsala stadsteater, hävdade han med kraft att den konstnärliga teatern lever vidare in i nästa decennium.
- Frågan är egentligen fel ställd. Det handlar egentligen aldrig om A-kassa eller andra omständigheter när det gäller att skapa konstnärlig teater, det handlar om hur man förhåller sig till sin samtid, sa Stefan Böhm.
Så jobbar vi med nyheter