Svärtan står i vägen

Simon Staho dyker rakt ner i det mörker som skaver i maggropen med sin tredje film. Som vanligt, höll jag på att skriva. Efter två filmer med Mikael Persbrandt som på olika sätt misslyckad fader har han nu vänt blicken mot Noomi Rapace som misslyckad moder. Där hans första film, Dag och natt, var en kolsvart tragedi och Bang bang orangutang var en gräll tragedi, så är Daisy Diamond en så skoningslös helvetesresa för huvudpersonen att det snabbt blir omöjligt att ens reflektera över att engagera sig.

Och ändå är det under filmens första halva inte mycket som skiljer sig från väldigt många människors vardag. Här finns vaknätterna när man somnar stående med sin gråtande baby i famnen, när de lugnande orden övergår till ett rent mekaniskt "lugn nu, sch, lugn nu, sch", försöken att resonera logiskt med ett spädbarn som vägrar äta, korta ögonblick av ömsesidig närhet. Mycket skulle kunna vara varje barnfamiljs ocensurerade hemvideo, med reservation för det vackra fotot.

Skillnaden mot de flesta småbarnsföräldrars verklighet är att filmens Anna är helt ensam och arbetslös och drivs allt närmare det mest förbjudna - att inte stå ut med sitt eget barn. Trovärdigheten vilar helt på Noomi Rapace, som ensam i naket glödlampsljus går igenom hela känslospektrat mellan kärlek, raseri och apati. Och så plötsligt byter vi film, till något som skulle kunna heta "Efter" och som kommer att handla om människors utbytbarhet och andra människors utnyttjande.
Och mörkret tätnar. Daisy Diamond är kompromisslöst och konsekvent genomförd som Stahos tidigare filmer men precis som i Bang bang orangutang står all svärta i vägen - även om filmen har en förträfflig ljussättning.

Svärtan står i vägen

Simon Staho dyker rakt ner i det mörker som skaver i maggropen med sin tredje film, Daisy Diamond. Det blir omöjligt att ens reflektera över att engagera sig, skriver Mårten Markne.