Svärta på scen när O'Neill spelas

Det är augusti 1912. Publiken får följa familjen Tyrone under en dag, där allt familjen bär på av sorg, skuld, vrede, kärlek och ångest böljar fram och tillbaka mellan familjemedlemmarna.
Tyrones är en familj som härbärgerar en stor sorg. En familj där missbruk spelar en viktig roll. En familj där alltför mycket har sopats under mattan. En familj som till slut håller på att falla sönder.

Det kunde handla om en familj här och nu, i ett socialreportage, i en sjukvårdsjournal eller ett polisprotokoll, i en nyskriven pjäs om Uppsala 2009. Men det handlar om Eugene O'Neills familj, som han minns den och väljer att skildra den, när han skriver sin pjäs 1941 och samma år ger den i gåva till sin hustru Carlotta, fem år efter att han fått Nobelpriset, trettio år efter den tid när pjäsen utspelas.
- Han berättar om det djupt mänskliga. Det kräver mod. Och det är det vackraste man kan få ta del av. För han ser, efter alla år, sina föräldrar med försoning och kärlek, säger regissören Kia Berglund.

Hon kunde ha valt att modernisera pjäsen, att förlägga handlingen till 2000-talet och flytta familjen Tyrones sommarhus till Sverige. Det är inte ovanligt att klassiska pjäser och operor får nutidsdräkt. Men Kia Berglund bestämde sig för att låta pjäsen äga rum inom de ursprungliga ramarna.
- Det slog mig att det finns liknande mekanismer 2009 som 1912. Vi har superkapitalismen, immigranterna, klassresorna, rotlösheten, drogerna, krisen och TBC som kommer tillbaka, säger hon.
Pappa James Tyrone och äldste sonen Jim, eller Jamie, är skådespelare, sonen Eugene dog i späd ålder, sonen Edmund (O'Neills alter ego) kommer hem sjuk i TBC, mamma Mary är hemmafru och missbrukar morfin. Sin sorg, vrede och frustration dränker familjemedlemmarna i alkohol.
- Handlingen sker i karaktärerna. Det finns ingen yttre dramatik och ingen bov, men pjäsen blir ändå som en thriller för publiken. O'Neill minns verkligen sina iakttagelser av familjen. Han har alla personernas psyken levande i sitt huvud. Det märks, säger Ann Petrén, som spelar mamma Mary, den roll som Inga Tidblad hade när pjäsen uruppfördes på Dramaten i Stockholm 1956.

Detta är dessutom en historia i sig. Dramaten hade spelat flera av O'Neills pjäser innan han fick Nobelpriset. Som tack testamenterade han Lång dags färd mot natt till Dramaten. Tanken var att den skulle spelas först 25 år efter hans död, han dog 1953, men den fick alltså sin premiär redan tre år senare.
Efter Inga Tidblad har bland annat Bibi Andersson, Marie Göranzon och Lena Endre spelat Mary Tyrone. Faller deras skugga över scenen när Ann Petrén skall göra sin tolkning och gestaltning av rollen?
- Inte alls! Till att börja med är pjäsen själva texten i manus, jag vet till och med på vilken rad replikerna står. Sedan faller det där bort och pjäsen blir en pjäs i nuet.

Tobias Hjelm spelar den äldre brodern Jim. Han tycker inte heller att tidigare hyllade skådespelarprestationer påverkar hans arbete med rollen.
- Det spelar ingen roll om det är Lång dags färd mot natt eller en nyskriven pjäs man jobbar med. Det är samma ångest och vånda... Man är sitt eget redskap och går hand i hand med rollen. Jag agerar som Tobias skulle kunna göra om han befann sig i de här olika situationerna.
- Tyrones är en familj som självmedicinerar med alkohol mot ångest och tomhet. Alla är medberoende. Kanske till och med hembiträdet. Det är fascinerande att O'Neill skrev om hur missbruk påverkar en familj långt innan forskningen undersökte och klarlade det, säger Tobias Hjelm.
1957, året efter uruppförandet på Dramaten och fyra år efter sin död, fick Eugene O'Neill postumt Pulizerpriset för sin dramatik, där Lång dags färd mot natt räknas som hans mästerverk.

Svärta på scen när O'Neill spelas

Nobelpristagaren Eugene O'Neills självbiografiska pjäs Lång dags färd mot natt förvandlar Lilla scenen på Uppsala Stadsteater till den sönderfallande familjen Tyrones sommarhus: en uppsättning där svärtan i scenografin går igen i familjerelationernas desperation.