Någonstans får man nu för tiden ta snart 75-årige Woody Allen som han är. Eller, egentligen har man alltid fått göra det. Han är ojämn som vanligt, hans kvinnosyn är inte direkt modern, men även hans lägstanivå som filmare är tillräckligt hög.
Med sedvanlig flyhänthet tar han sig en aning cyniskt an livets illusioner. Han ställer frågan om det är bättre att leva i illusioner och vara lycklig eller se sanningen i vitögat och vara dyster. Döm själva!
Han tar sig an samma lite teatrala verfremdungeffekt som i förra filmen Whatever works: en berättarröst som vänder sig direkt till publiken och förser den med kommentarer till det som sker. Det är en rolig effekt som han nu kan till fulländning.
Denna gång handlar det om flera par som inte riktigt får till sina liv och som använder sig av olika strategier för att möta sina tillkortakommanden. När Alfie och Helenas äktenskap tar slut efter 40 år kastar sig Alfie utan att tveka in i en relation med en lyxprostituerad som är betydligt yngre än hans dotter. Helena däremot vänder sig till en spådam för att få tröst, därav filmens titel. Gemma Jones och Anthony Hopkins spelar så där fullt ut som bara erfarna skådespelare kan.
Deras dotter Sally (Naomi Watts) och hennes man Roy (Josh Brolin) sliter också på med att få livet att fungera. Det går inget vidare och de börjar båda titta närmare på andra alternativ i sin omgivning.
Woody Allen driver friskt med en kulturell och ekonomiskt välbärgad medelklass. Hans dialog rinner på som vanligt till synes utan minsta svårighet. Hans rollfigurer springer snabbare än en mus på preparerat foder i sitt hjul, och kommer ingenstans, utom möjligen än närmare avgrunden. Allen är en mästare att skildra den skröpliga sidan av människosjälen.
Allt detta berättas på Woody Allens oefterhärmligt tragikomiska sätt och man har inte tråkigt en sekund i denna skruvade fars, som av någon mystisk anledning marknadsförs som lättsam romantisk komedi. Det är det - också. Men främst mycket annat.