Vissa människor syns så gott som aldrig i huvudrollen i en långfilm. Janos och Stig är två sådana personer – Janos är en excentrisk gatumusiker som bor i ett överbelamrat råtthål, Stig är en trumpen loppishandlare som oombedd bestämmer sig för att bli Janos manager. I Framtidens melodi tar de historien i besittning, utan att be om ursäkt för sina bitvis trasiga liv.
Efter flera prisbelönade kortfilmer gör regissörsparet Jonas Holmström och Jonas Bergergård – även kallade Dubbel-Jonas – långfilmsdebut med en film som man omöjligt kan stoppa in i ett fack. Det är ett drama som använder dokumentärens filmspråk, huvudrollsinnehavarna har ingen skådespelarvana och deras roller tangerar deras egna liv. All dialog är dessutom improviserad. Det är inte konstigt att man som åskådare ibland skruvar på sig och undrar vad som pågår på bioduken – är det verklighet eller påhitt?
Filmen utspelar sig i Karlstad, där Janos och Stig lever sina liv vid sidan av den välanpassade massan. Det är omväxlande roligt, pinsamt och smärtsamt när vi får möta dem i medgång och motgång. Filmarna försöker sig på en svår balanskonst mellan dråplighet och allvar - då och då anas oroande spår av lyteskomik, när vännerna hamnar helt i otakt med sin omvärld. Men den bestående känslan är ändå att Dubbel-Jonas har gett röst åt dem som sällan kommer till tals.