Svår balansgång

Frank (Emil Johnsen) är en läkarstuderande singelkille som tycks ägna all sin tid åt att tentaplugga och dricka kokkaffe ensam i sin lägenhet. Lotte (Ylva Gallon) är hans ganska irriterande granne som ringer på i tid och otid och behöver hjälp med lite av varje. Micke (Peter Stormare) är hennes äldre pojkvän, en högljudd mc-kille med tunga boots som man aldrig får veta särskilt mycket mer om.

Någon av dem är tokig. Kanske. Kanske alla tre. Kanske ingen av dem. Det hela är ytterst oklart.

Spänningsmusik och snabba klippbilder på spruckna äggskal och kaffekokning för tankarna till Dexter-introt. Länge misstänker man att ensamvargen Frank, vars irritation över störd studiero växer för varje sekund, snart kommer att visa sig vara en seriemördare av rang. Filmskaparna, långfilmsdebuterande duon Johan Storm och Johan Lundborg, lyckas ett tag skapa en rejält obehaglig stämning.

Men sedan fattas det något, både hos huvudkaraktären och i manuset. Frank går från att vara arg och lite läskig till att bli närmast underligt handlingsförlamad och rädd. Ett nervöst vrak. Och man vill skrika åt honom att han ska skärpa till sig.

Visst, det är befriande att huvudkaraktären i en thriller inte är en machoman. Men vad är det han är? Paranoid? Hans paniska rädsla blir till sist tröttsam.

Vi får följa händelseförloppet enbart genom den hyperventilerande Franks ögon, och Emil Johnsen gör en beundransvärd och övertygande insats när han lyckas föra fram storyn utan att använda särskilt många ord. Men det här greppet leder tyvärr ändå till att man som publik känner sig lite lämnad i sticket. Det tycks vara en svår balansgång, det där med att inte skriva folk på näsan men samtidigt inte heller lämna dem helt konfunderade.