För fjärde året i rad drog Ulf Johansson Werre och Mats Engström ihop sina mannar (ja faktiskt inte en enda kvinna) för en stor explosion i Universitetsaulan. Denna gång tillägnade de konserten Count Basie och Glenn Miller som båda skulle ha fyllt hundra i år.
Bandet lät ju bra och allt men det hela saknade lite geist innan Mandy Gaines gjorde entre. Med självklar nonchalans och en kaxig gospeltouch på stämbanden intog hon scenen nästan lite brutalt. Amerikanskans honungsröst saknade inte kraft, och hennes scat-solon fick Sarah Vaughan att framstå som timid.
Svängde som 17
Att 80-årige Putte Wickman orkar ligga på topp sextio år senare är förstås ofattbart. Men han verkar inte tröttna på klarinettblåsandet, och på söndagen var han mer lekfull än vanligt i sitt slipade spel.
Konserten kändes lite lång med allt presenterande, som i och för sig drog ner en del skratt. Man kunde ha lagt in några fler snabba swinglåtar för att hålla energin uppe. Trummisen Mats Engströms arrangemang var omväxlande och fyndiga. Men en Chattanooga cho choo som börjar med en pastisch på introt i Lennon/McCarthnys Come together för att abrupt landa i dixiekvartett måste nog ses som ett bottennapp. Fullt så kreativt behöver det inte vara. Rent musikaliskt stod bandet för en fullpoängare. Att det svängde som 17 får man i stor utsträckning anklaga trummisen Mats Engström och basisten Tommy Johnson för. Brassinsatserna satt för det mesta som på spett.
Avigt solo
Som smör på nybakt scones var Johan Setterlinds innerliga trumpetsolo i Li'l darling. Kvällens ös kom i en soloduell mellan Putte Wickman, Ulf Johansson Werre på trombon och Mandy Gaines på scat i Lady be good. Denna följdes av en röjig Bye bye blackbird där Andreas Pettersson exploderade i ett smart, avigt gitarrsolo.
Det är inte ofta man kan höra storband av den här kalibern i Uppsala. Mindre än fyra kajor vore snålt.