Svängig avslutning på musikveckan

I regnvått gräs och med ett tusental ettriga mygg som sällskap, avslutades i går Östhammars musikvecka i Österbyparken. Det blev en kväll med gospel, soul, ballader och naturligtvis en rejäl dos rock 'n' roll.Dessutom fick publiken en rejäl lektion i Elviskunskap.

Kultur och Nöje2004-07-02 22:47
Uppvärmare var de lokala förmågorna i bandet Black Lodge. Deras tunga hårdrock fick någ­ra att backa tillbaka, men desto fler att strömma till.
När Kent Wennman med band slog an sitt första ackord hade himlen spruckit upp på allvar och bänkraderna fylldes snabbt. Nu stod Elvis i cent­rum, eller rättare sagt Elvis odödliga musik.
Frånvaron av löspolisonger, tajta trikåer och utstuderade höftrullningar gjorde att fokus hamnade på låtarna. Och vilka låtar sen!

Vältrimmat och råtajt
Kent Wennman tog med publiken på en musikalisk odyssé från 1960 och fram till rock­legendens död och öste friskt ur den omfattande låtskatten. Med pedagogisk skärpa och ironiska blinkningar förklarade han sin egen fascination för rocklegenden, och lyckades säkert omvända en och annan skeptiker.
— Elvis var bland mycket annat en fantastisk soulsångare, sade han och visade sedan upp sina egna talanger på området.
Det var vältrimmat och råtajt. Det gick knappast att ta miste på att det här bandet har lirat Elvis många, många gånger förr.
Efter en känslomättad och smått grandios tolkning av snyftaren In the ghetto, med fint understöd från Afrokören, vred bandet upp tempot ordentligt. Fötter stampade och händer klappade, men ingen vågade ta ett enda danssteg framför scenen. Där var det nämligen riktigt såphalt.

Svårt att sitta still
Det var svårt att tänka sig ett folkligare och mer publiktillvänt sätt att avsluta Musikveckan på än så här. När det blev riktigt känslosamt åkte till och med cigarettändarna fram.
Samtidigt bjöd kvällen på en hel del intressant för de redan inbitna Elvisfansen. Bandet varvade de stora hitsen med mer udda material.
Lyhörda åskådare ägnade säkert Janne Lundgrens smekande steel guitar-spel en hel del uppmärksamhet, och And­reas Hellkvists svängiga hammondorgelspel gick rätt in i magtrakten.
Publiken hade märkbart svårt att sitta still, och det berodde sannerligen inte bara på mygguslingarna.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!