Göteborg stod på tur för att husera Melodifestivalens framfart och deltävling två bjöd på både poledancing och ordvitsar. Nästan lika spännande som startfältet alltså – det vill säga knappt alls.
Samir & Viktor shufflade till saxofonriff. Kommer det bli en hit? Ja. Är det bra? Nej. Men direkt till final ändå. Ida Redig näst med sin Maggio och Bengtzing-fusion. Resultatet? Helt ok schlagerpop men för tamt för att ta sig vidare. Jonas Gardells nummer kändes mest som den strukna scenen ur Kristina från Duvemåla. Men så tog Melloresan också slut direkt här.
Hade jag hört fler ord genom den nasala sången än ”ape” och ”Cabana” så hade jag skrivit mer om Margarets låt men nu får jag nöja mig med: ska man försöka sjunga som Rihanna så måste man göra det bättre än så här. Kanske hör vi fler ord i Andra chansen. Stiko Per Larsson fick slå följe med Gardell ut ur tävlingen: folkrocksambitionen var hedervärd men rörig som en tappad räkcocktail.
Men det tog dig på slutet! Mimi Werners countrypopnummer var komplett med både snygg sånginsats, hyffsad låt och begripligt nummer. Given till Andra chansen med andra ord. Och som grädden på moset har vi förstås LIAMOO som bjöd på både trovärdig rap (tillräckligt mjuk för sammanhanget) och mycket säker och catchy refräng. Direkt vidare till final naturligtvis och tack och lov för det!
Men i övrigt, Mello. Är det jag eller du som har en identitetskris? Det tycks pågå två parallella tävlingar i år. En som handlar om vem som kan placera sig högst upp i ESC. Och en som handlar om vilket lättdansat spex som hamnar högt på förskolornas Spotifylistor.
Kom igen nu, bättre än så här kan vi!