Svajig Looney tunes

Det är i mycket animatörerna och effektmakarna som regerar filmvärlden just nu. Mängder av filmer förlitar sig på artificiella lösningar när inte manus och idéer håller ända fram, vilket de alltför ofta inte gör. Ibland fungerar det alldeles utmärkt, ibland blir det bara bombastiskt i ordets sämsta betydelse.I filmen Looney tunes back in action spelas huvudrollerna av två av de verkliga veteranerna inom filmen, dock oftast förvisade till förspel och tv-visningar nu för tiden. Snurre Sprätt och Duffy Anka har gjort ett otal filmer sedan de startade 1937 - även om det var länge sedan sist.Nu spelar de mot verkliga skådespelare som Brendan Fraser och Jenna Elfman, men det är inget tvivel om vilka som är hjältarna. Människorna spelar mest över och fånar sig medan kaninen och ankan är sig själva i gammal god stil. Med dagens teknik störs man sällan av förhållandet mellan animation och verklighet, det blir snarast en av behållningarna här. Det kan behövas då filmen svajar så mycket. Looney tunes back in action är en synnerligen ojämn film. Här finns några lysande scener med intelligent komik och överraskande poänger. Likaså finns en uppsjö av slarviga och direkt dåliga sekvenser där det sämsta med Hollywood får blomma ut för fullt. Inte heller verkar man veta vilken åldersgrupp man egentligen vänder sig till. Att dubba filmen till svenska (engelska versioner visas i de tre störst städerna, Uppsala är ju bara fjärde) tyder på att man vänder sig till de yngsta, och rösterna är hyggligt gjorda. Mängden av referenser till andra filmer (hur många femåringar har sett Psycho?) och kraftigt våld tyder på äldre publik.Synd att man inte bestämde sig ordentligt innan man gjorde filmen. För där den tar ut svängarna är den en härlig återkomst för de gamla tecknade hjältarna och bitvis är den riktigt roligt. Men "What's up, Doc?" som Snurre skulle sagt, detta kunde gjorts betydligt bättre.