Svaga ylningar från Västra Ågatan

KRÖNIKA. Biografen Spegeln i Uppsala är utsmyckad som en sommaräng och personalen glittrar som vampyrer om de inte har varulvstatueringar på axeln. Malin Nauwerck skriver om hur Twilight-seriens fankultur har sprängt många gränser i USA. Men hon konstaterar att publiken i Uppsala är mer förväntansfull än hysterisk.

Foto: Kimberley French

Kultur och Nöje2010-07-01 12:06
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

De har gula linser, huggtänder och lössvans, ibland samlas de under fullmånen för att yla tillsammans. Inte cheerleaders, jocks, goth eller emo – nej, ”the wolf pack” tillhör en helt ny subkultur som har uppstått i San Antonio, Texas. ”We’re not to be feared”, säger Deikitsen Wolfram Lupos som är ’inofficiell’ flockledare på Brandeis High. ”I don’t believe anyone is just human. Everyone’s got something else mixed in with them.”

Helt klart en influens från Twilight-serien med dess vampyrer och varulvar, sammanfattar rektorn på skolan. Ungdomar har velat definiera sin identitet i alla tider, egentligen är det ganska harmlöst (nyligen hittades kraniet till grannens försvunna hund hemma hos Sarah Rodriguez, också känd som Alpha-vargen Wolfie Blackheart).

I USA har Twilight-seriens fankultur sprängt många gränser. Den inkluderar inte bara skrikande tonårstjejer och high school-varulvar utan också cupcakebakande ”Twilight-moms” (med systerfraktion i bland annat Australien) som möts på egna, barnförbjudna convent för att diskutera filmerna och böckerna. Efter att ha besökt tisdagens Twilight-maraton på biografen Spegeln i Uppsala är det lätt att konstatera att fankulturen i Sverige tar sig mer modesta uttryck. Visst skriks det en smula när vampyrer och varulvar blottar bringor och höftlinjer, och visst skymtar det ett par Twilight-tröjor och vampyrhalsband i publiken. Ändå är det mer förväntansfullt än hysteriskt. Foajén är utsmyckad som en sommaräng och personalen glittrar som vampyrer om de inte har varulvstatueringar på axeln. Även kassorna är uppdelade i ett ”team Jacob” och ett ”team Edward”. Kön till team Edward är något längre.

En övervägande del av besökarna är unga kvinnor, hitlockade av manlig, övernaturlig skönhet: ”mest vill jag se dem utan kläder”, skämtar Sara som håller på team Jacob (varulvssidan). En enstaka ”Twilight-mom” (team Edward) samt några unga män har också hittat hit. Ursäkterna är många: jag förlorade ett vad, jag är här med min flickvän/syster/jobbet/kompis. Ändå har killarna oftast läst böckerna och lyfter fram kvinnoporträtten, vampyrmytologin och actionscenerna som seriens styrkor: ”Jag gillar genrer som sci-fi och så är hon bra på att beskriva känslor”, säger Robin som också bekänner sig till team Jacob: ”Jag håller på den som är underdog.”

När den slutsålda visningen är slut strax efter två på natten dröjer sig ett fåtal kvar för att be om överblivna affischer och pins. Från Västra Ågatan hörs ett försiktigt ylande.