Ahmad och Marie. De möts på flygplatsen. De har inte setts på fyra år. Han kommer direkt från Teheran, hon bor kvar i Paris. Det som återstår av deras relation är att skriva på skilsmässopapperen. Att de inte är helt klara med varann känns direkt, och någonstans anar man i sin aningslöshet en romantisk vändning. ..
Men det är mycket som står i vägen. Hon har två barn från tidigare förhållanden och är redan gravid med sin nya relation Samir - som även den är rejält komplicerad. Han är gift och hans fru ligger i koma efter ett självmordsförsök. Maries tonårsdotter har det svårt och vill inte veta av någon ny styvpappa. Stämningen i huset där nu (snart) exman, ny man med sin lille son och två motsträviga barn ska samsas är mins sagt spänd. Ingmar Bergman skulle ha varit avundsjuk på detta upplägg.
Trots att filmen utspelas i Frankrike och språket är franska är detta Irans Oscarbidrag. Nåväl, det är iraniern Asghar Farhadi som gjort "Det förflutna", samme regissör som gjorde utmärkta "Nadir och Simin - En separation". Så han kan det där med relationer som balanserar på en knivsegg. Och här är den rakbladsvass och utvecklar sig alltmer till en relationsthriller, där det ena lagret efter det andra avtäcks under berättelsens gång, pusselbit för pusselbit. Suveränt gjort även här.
Farhadi vet hur man gör en berättelse som griper tag, även om han låter det hela ta den tid den behöver. Tempot är långsamt men aldrig tråkigt. Det handlar om människor, hur man ska leva, vilka val man gör, inte alltid varför man gör dem dock. Här får åskådaren också härligt nog fundera mycket själv.
Han hade kunnat göra det hela som en konfrontation mellan olika kulturer, men det blir aldrig så, även om förstås bakgrunden och det förflutna spelar roll. Som för oss alla.
Även denna gång är filmen perfekt rollbesatt. Bérénice Bejo (som vann priset för bästa kvinnliga skådespelare i Cannes 2013) och Ali Mosaffa i huvudrollerna spelar på de yttersta nerverna och man unnar deras figurer hela tiden något bättre. Även de mindre rollerna imponerar och det här är en film där man tror på det som händer.
Så Asghar Farhadi får förstås gärna göra filmerna var och med vilka han vill. Så länge hans historier berör som denna ska de ta sig hela vägen till filmgalorna.