Kulturdebatt
När min man och jag för elva år sedan satt som åhörare till en adventskonsert där vår dotter för första gången kunde framträda tillsammans med andra och såg hennes ansikte stråla, medan hon följde sin körledares anvisningar, började vi båda två gråta. Och trots att konserten höll på i två timmar kunde vi inte lägga undan våra näsdukar. Det var så berörande att se hur artisterna, trots sina svåra handikapp, presterade över sina förutsättningar. Det här hade vi aldrig upplevt tidigare, varken i musikterapin eller i särskolan. När en av sångerskorna som till vardags har mycket svårt med talet sjöng smäktande för oss alla på engelska och glädjestrålande tog emot publikens jubel, då tänkte jag att Ted och Maria hade hittat nyckeln till varje medlems dolda skattkammare. Sedan dess har jag närvarat vid alla adventskonserter som Esters musikverksamheter under ledning av Ted och Maria Dluzewski har bjudit på. Och jag har alltid haft näsdukar i väskan. Det som har rört mig till tårar har inte bara varit glädjen jag sett hos min dotter, när hon dansat och sjungit med kören, utan också den skicklighet de olika medlemmarna i orkestern visat prov på. Oavsett vilka handikapp de fötts med bjuder de sin publik på njutbar musik. Och alla är stolta över sina prestationer.
Flera gånger om året har Esters stämband framträtt på olika äldreboenden. Och fått så mycket uppskattning. När man har hinder för att ta sig in i arbetslivet och istället hänvisas till vad som kallas daglig verksamhet kan en meningsfull fritidssysselsättning vara det som ger livet djupare mening. Det borde vara varje människa förunnat att få erfara att man kan glädja andra. För den gruppen människor som min dotter tillhör är det inte givet. För min dotter har kören varit hennes glädje och stolthet. Hon har under åren förlorat sin pappa, genomlidit svåra operationer och på grund av värk och bekymmer känt oro. Men på måndagarna när hon har tränat med kören har all oro försvunnit. Hon har bara tänkt på musiken och på Marias ledning. Det har hunnit bli hundratals låtar som tränats in och vars texter nu sitter samlade i en tjock pärm i min dotters bokhylla. Esters stämband har mer än någonting annat varit avgörande för hennes kroppsliga och själsliga välbefinnande!
Nu i maj skulle Esters stämband med kompgrupp ha givit sin årliga vårkonsert. På grund av coronapandemin måste den ställas in. Hur det blir i framtiden vet ingen. Ted och Maria är ju uppsagda från sitt arbete inom Studieförbundet Vuxenskolan. Ingen mer adventskonsert? Inga fler framträdanden på äldreboenden? Ingen vårkonsert nästa år?
Vem kan ta över det ekonomiska ansvaret för Esters musikverksamheter? Det handlar om att ge stöd åt en grupp människor som har betydande begränsningar i vardagen, men som genom pedagogisk musikverksamhet har kunnat övervinna dessa hinder. Eftersom Studieförbundet Vuxenskolan inte har råd att avlöna två av Uppsalas stjärnpedagoger, står mitt hopp till Uppsalas politiker. För visst är det väl allas vår medborgerliga ansvar att hjälpa en svag grupp som finner sin livsglädje i musiken och som brinner för att få ge sin glädje vidare till oss andra?