Susanne Alfvengren vill ha nära till publiken
Susanne Alfvengren har just firat 20 år som skivartist. Hon föddes och växte upp på Gotland, men bor sedan elva år utanför Norrtälje. Hon vill numera möta publiken i små sammanhang, kyrkor och bygdegårdar.
Susanne Alfvengren, som bor utanför Norrtälje i Roslagen sedan elva år, är en av landets mest folkkära vissångerskor:
När vi rör varann, Ögon man aldrig glömmer, Som stormen river öppet hav, Ensam ensamhet och Om vi börjar natten tillsammans — det är tidlösa klassiker som hon flitigt framfört i radio och tv.
Karriär utan farmor?
Men det står skrivet i stjärnorna hur det gått med hennes karriär om inte hennes farmor haft ett finger med i spelet.
— Hon var musikalisk och lärde mig mycket. När jag var i tonåren sjöng vi i samma kör och när jag som ung började att spela och sjunga på bygdegårdar, skolor och ålderdomshem hemma på Gotland var det hon som lärde mig repertoaren.
Hon ler vid minnet att Bertil Boos Violer till mor var en av låtarna.
Att bli en stor välkänd artist var hon inte alls inne på då.
— Artist blir man bara om man bor i Stockholm, det kan man inte bli på landet. Att bli artist på Gotland är lika avlägset som månen. Så tänkte jag, men visst hände det att jag drömde om att bli artist. Jag sjöng i dansband ett kort tag, i pop- och rockband och höll på med teater.
När det musikaliska livet växte allt mer i omfattning utbildade sig Susanne Alfvengren till undersköterska. Hon blev färdig undersköterska 1978 med siktet inställt på att vinkla sig vidare till sjuksköterska.
Upptäckt i lokalradion
Året efter gjorde hon lokalradioprogram på Gotland där hon framförde sånger. Programmen blev populära. Så fortsatte hon parallellt med jobbet i sjukvården, musiken och teatern. Hon trivdes med alla.
År 1983 kom Café Norrköping och gjorde kaféprogram på Gotland under en vecka. En gäst var Susanne Alfvengren.
— Det dröjde några månader, så ringde en kille som sett kaféprogrammet och ville att jag skulle spela in en skiva. Hans kusin hade ett litet skivbolag.
Debutalbumet Magneter kom året efter och på den fanns bland annat När vi rör varann. Skivan såldes i 160 000 exemplar och blev en platinaskiva.
Sedan dess har det blivit ett tiotal album, varav en singel.
Den senaste cd:n är en samling: Nakna mellan himmel och jord. Samlingen är utgiven på Hawk records som hon varit trogen i alla tjugo år.
— Jag blev inte artist för att bli känd. Kändisskapet tyckte jag var jobbigt ett tag. En förklaring till mina framgångar tror jag är att publiken känner ärlighet i det jag gör. Mycket i mina texter är självupplevt och vardagsnära och jag tycker om att tala i bilder. Texten hör ihop med mig. Ju mer personlig jag kan vara, ju mer allmän blir jag och när man skriver från sig själv känner folk igen sig.
Sågades av recensenterna
På frågan om hon mött hinder på vägen som hon tvingats överbrygga för att komma vidare i sitt musikaliska sökande svarar Susanne Alfvengren:
— Ja, då min tredje LP gavs ut och helt sågades av recensenterna. Det var före turnépremiären. Kritiken var så fruktansvärt elak, den var tung, riktigt tung att bära. Jag blev så fruktansvärt ledsen, men övervann det. Man har trots allt en bakdörr där allt kan gå igenom ...
Visst händer det att hon saknar jobbet i sjukvården och längtar tillbaka till sina gamla arbetskamrater, att vara soloartist kan vara ensamt. Men hon ser likheter i jobbet som artist och inom sjukvården. Båda handlar om att ge av sig själv.
— När jag som ung sjöng på Gotland hände det att äldre människor grät, jag berörde dem, jag såg vilken betydelse musiken hade. Det som driver mig vidare som artist är kärleken till musiken och att jag kan beröra människor med mina texter och melodier. Min glädje till musiken växer ständigt.
I dag har Susanne Alfvengren valt att hålla en låg profil.
Hon vill möta publiken med sin gitarr i mindre sammanhang, som i kyrkor och bygdegårdar.
Scenerna har utkristalliserats, förklarar hon och säger:
— Jag vill ha tid att prata med publiken. Jag har stått i folkparker och sjungit för tusentals, men jag trivs bäst att möta människor öga mot öga. Då gör jag ett bra jobb.
Så jobbar vi med nyheter