Fotografiska museet har alla förutsättningar att lyckas. Om de initiativtagande bröderna Broman inte spelar sina kort alldeles galet kommer de att få en fungerande institution i Gamla tullhuset vid Stadsgårdskajen. Ferdinand Bobergs röda tegelbyggnad har ungefär ett sekel på nacken, är en fin blandning av industrihus och jugend och har en av Stockholms trevligaste utsikter. Den kommersiella succén känns ganska given. Hur det blir på ett konstnärligt plan återstår att se.
Med sina fyra öppningsutställare, superstjärnan Annie Leibovitz, legenden Lennart Nilsson, grotesk- konnässören Joel-Peter Witkins och romantikern Vee Speers, vill Fotografiska museet visa en stor spännvidd och det är möjligen här man kan bli lite orolig. Alla fyra har förvisso olika uttryck, men delar ett traditionellt berättande med en förkärlek för scenografi och iscensättning, och om tanken är att ge en heltäckande bild av det samtida fotografiet har man missat målet med en rejäl bit. Men de slutsatserna kan man möjligen vänta med. Fotografiska museet vill öppna med en stjärnsmäll och den stora publik som följer, och det kommer man att lyckas med.
Annie Leibovitz, ständigt aktuell med nya tidskriftomslag, böcker och personliga finanskriser har definitivt den ikoniska aura som lockar de stora massorna, och utställningen A Photographer’s Life, som når Sverige efter några års internationell turné, samlar hennes bästa och mest uppmärksammade bilder från 1990-2005.
Bland de närmare 200 bilder som visas finns såklart en hel drös av de kändisporträtt som har etablerat Leibovitz som en av världens mest framgångsrika fotografer, men också en hel del annat, lyckligtvis. Som skildrare av de stjärnor som hon själv kan matcha i lyskraft är Leibovitz habil, säker och inte särdeles intressant. Det är hon själv medveten om och utställningen visar avsiktligt på en större bredd. I en serie landskapsbilder och några ådriga nakenstudier som måste ha fått den gubbiga beställaren Perrelli att sätta kaffet i fel strupe lämnar hon den glassiga exakthet som präglar hennes kommersiella porträtt. Och några bilder från det belägrade Sarajevo och på den privata familjen släpper ytterligare på kontrollen och ställer sig betydligt närmare betraktaren.
I bilderna av författaren och livskamraten Susan Sontag blixtrar Leibovitz till på ett sätt som är svårt, för att inte säga omöjligt, att värja sig emot. I synnerhet dokumentationen av Sontags dödliga cancer, från början till slut, rymmer all den melankoliska autenticitet som vi länge sedan har slutat avkräva fotografiet men ändå blir förvånande glada av att möta.
Joel-Peter Witkins svartvita fantasterier, ofta med inslag av äkta likdelar, ska kontrastera mot Leibovitz glamorösa praliner. Lustigt nog är den blick Witkins applicerar på sina ömt groteska scenerier, fyllda med sadomasochistiska dvärgar, satyrer, hermafroditer och minutiöst samplade hänvisningar till barockens vildaste målare väldigt lik den Leibovitz spänner i sina superstjärnor. Men Witkins är en intressant konstnär och trots de väldiga gester som fyller hans bilder behåller han hela tiden ett gigantiskt allvar och den bildvärld har presterar är hela tiden spektakulär men aldrig spekulativ.
Lennart Nilsson och Vee Speers delar Fotografiskas entréplan, medan de andra två har fått en våning var, och bägge har byggt sina karriärer på att använda barnet som objekt i sitt berättande. Nilssons i tiden banbrytande bilder av spermier, ägg och foster har fostrat generationer av betraktare och de har givetvis sitt historiska värde, men känns åtminstone för mig som relativt nybliven förälder som ganska söndertjatade.
Speers är till skillnad från Nilsson inte intresserad av barnet i sig, utan har i flera uppmärksammade projekt låtit barn gestalta den vuxnas bild av barndomen, snarare än barndomen i sig. Birthday Party samlar en rad allvarliga barn i maskeradkostymer som andas 20-tal utan sprallighet. En boxare, en brud, en krigare, en nunna och så vidare. Ljus och färger är mjukt nostalgiska och kanske kunde man säga att Speers jagar en gemensam utgångspunkt i den sköra fantasivärld som den vuxna har, eller åtminstone har haft, gemensamt med barnet.
De lugna rummen i det nyrenoverade huset fungerar bra, om än väl traditionsbundet, som ytor för fotografi och på det stora hela lovar invigningsutställarna gott inför framtiden. Åtminstone så länge man inte underskattar publiken för mycket och sätter ett ständigt likhetstecken mellan stor och intressant.