Sune Jonsson till minne
Det var hos människorna i den lilla västerbottniska byn som han började och det var också dit han återvände, skriver Cristina Karlstam om nyligen avlidne fotografen Sune Jonsson.
Hunneberg 11961. Fotografi av Sune Jonsson
Foto:
Byn med det blå huset är i dag ett samlarobjekt, och bilderna av Viktor och Hilda på sina ägor, skräddaren Enok, Skomakar-Sundström och Klock-Jakob är klassiker. I Byn med det blå huset har Sune Jonsson skildrat en bygd och dess människor och ett livssätt som redan då, i slutet av 50-talet, var på väg att försvinna.
Det var där han började, hos människorna i den lilla västerbottniska byn, och det var dit han alltid återvände, både mentalt och estetiskt. Sune Jonsson, dokumentärfotografen vid Västerbottens museum, blev världsresenären som i böcker och fotografier skildrade händelserna i Prag och i Kongo, som dokumenterade det svenska bondelivet och den svenska väckelsen i Bilder från bondens år, Bilder av nådens barn, Sammankomst i elden.
Med åren har det blivit många boktitlar och många prestigefyllda utställningar. 1993 fick han det stora Hasselbladspriset, en av den internationella fotokonstens viktigaste utmärkelser. År 2000 gav Västerbottens museum ut samlingsvolymen Album i samband med fotografens 70-årsdag, och för två år sedan kom en ny volym, Och tiden blir ett förunderligt ting, där Sune Jonssons fotografiska livsverk åter presenterades. 2006 arrangerade Kulturhuset i Stockholm en stor utställning där Sune Jonssons fotografi mötte den amerikanske fotografen Walker Evans bilder. Också här i Uppsala har vi för inte så länge sedan kunnat se Sune Jonssons fotokonst som visades i en fin liten utställning hos Galleri London 2007.
I fredags kväll kom Hämtaren till Sune Jonsson. Det är så han beskriver döden i Byn med det blå huset, som Hämtaren som förr eller senare kommer på besök.
När jag får höra om Sune Jonssons bortgång tar jag fram mitt exemplar av Byn med det blå huset och möter allt på nytt: människorna som nöjer sig med att vara människor, landskapet som blev mitt under några år vid slutet av 60-talet och som i hög grad kom att präglas av Sune Jonssons bilder. Några gånger hade jag förmånen att möta människan Sune Jonsson under de där åren och minns en jordnära, lite kärv person med väldig integritet. Redan då stod det klart att han var en av våra riktigt stora fotokonstnärer med ett absolut gehör för människor, miljöer och landskap. De många år som följde skulle visa att omdömet höll. Konstnären Sune Jonsson kommer att bli ihågkommen som en fotograf med ett alldeles eget idiom med vilket han aldrig kompromissade.
Titeln på hans sista bok, Och tiden blir ett förunderligt ting, kom till när han 1960 besökte äkta paret Albert och Tea, som han skildrat redan i debutboken. Nu när Sune Jonssons tid på jorden är slut får de vackra orden förnyad aktualitet.
Så jobbar vi med nyheter