En kylig vårmorgon står Uppsalaförfattaren Lars Sund och skådar en flock rastande fjällpipare på en nysådd åker på Lövstaslätten öster om Uppsala. Han njuter av varje sekund då han i tubkikaren spanar in fåglarnas ögonbrynsstreck.
Lars Sund sänder en tacksamhetens tanke till den nederländske glasögonmakaren Hans Lipperhey som hösten 1608 sökte patent på ett optiskt instrument som han kallade "kijker". Efter en kort historik över kikaren hamnar fjällpiparnas leverne åter i fokus.
Det här är ett ganska typiskt upplägg för ett av de 52 kapitlen i Lars Sunds nya bok En morgontrött fågelskådares bekännelser, med undertiteln Dagboksblad maj-december.
Det är en väl blygsam titel. Betraktelserna börjar redan i april och slutar i januari. Men framför allt är det svårt att tänka sig Lars Sund morgontrött när man läser hans klarvakna och detaljskarpa beskrivningar av fåglars utseende, beteende och läten. Dessutom är det sällan fråga om rena dagboksanteckningar, i stället växer betraktelsen av en fågel oftast ut till en liten essä.
- Jag har samlat material under rätt många år. Jag har ju skådat i 30 år och länge velat skriva om fåglar. Jag har dessutom varit intresserad av essäformen. Dagboksformen var rätt given, men jag upptäckte att essän inte alls är någon lätt litterär form. Essän kräver ett lätt anslag men samtidigt skall den vara stringent, säger Lars Sund när vi träffas för ett samtal om boken på hans kontor i Uppsala.
Övergångarna i boken är inte alltid självklara, så får till exempel en betraktelse över Harry Martinson som naturskildrare samsas med lyssning på härmsångare vid Västlands kyrka. Men vad gör några skarvar när skildringen görs med kunskap, upptäckarglädje och säker hand, tycker jag.
Boken tar oss till ett antal kända fågellokaler i Uppsala och Uppland, men vi får också följa med till Sunds sommartorp i Rasbokil, nordost om Uppsala, och barndomsstaden Jakobstad i Finland.
Vilka vänder sig boken till?
- I första hand inte till inbitna fågelskådare men till dem som är lite intresserade och kanske funderar varför det här kan vara fascinerande. För mig har det nog också varit ett sätt att klargöra varför jag håller på med skådning, säger Lars Sund.
Ja, vad är drivkraften i fågelskådandet? Sund diskuterar det i boken och vi bollar frågan fram och tillbaka. Vetenskap, tävlan, ett rent nöje, en estetisk njutning, en speciell upplevelse av naturen, överraskningsmomentet, en känsla av delaktighet i ett större sammanhang?
- Fågelskådning påminner om religion för ogudaktiga, säger Lars Sund halvt på skämt och allvar.
- Jag tror att fåglar är speciellt intressanta för oss eftersom de kan något som människan inte klarar av - att flyga av egen kraft, säger jag.
Sund berättar i boken initierat om amatörornitologins historia, dödligheten bland fåglar, ringmärkning, fåglars sexualliv och dessa märkliga långflygningar. Men också hur kryssandet med räkning av antalet sedda arter uppstod på 1930-talet och har växt fram till våra dagar.
Det finns cirka 10 000 fågelarter på jorden. I Sverige häckar ungefär 250 arter. Hur många kryss har då Lars Sund själv på sin livslista? Han stod länge över det här med listor, men medger att det med tiden blev svårt att göra det.
- Jag brukar räkna med 550 kryss, men då ingår även skådande som har gjorts utomlands under några längre resor, säger han.
Som amatör i skådandets gärdsgårdsserie bleknar jag.
Vilken är din största fågelupplevelse?
- Det är väldigt svårt att säga, men fantastiskt var spelande dubbelbeckasiner på fjället i Jämtland en försommarnatt i fjol. Streckskådning av sjöfågel på Öland har varit en stor upplevelse, tillägger han efter visst funderande.
I boken ställer Sund frågan varför det är sådan manlig dominans bland fågelskådare. Han lutar åt att fågelskådning är ett uttryck för nedärvd jakt- och krigarinstinkt. Själv tror jag mer på att räkning av arter ger en möjlighet att tävla, ett populärt (?) manligt drag.
Men alla Sunds fågelexkursioner i ottan blir inte succéer. Hans skildring av missarna är tänkvärda.
Sund frågar sig i boken varför "igenkännandets chock" eller den oresonliga fågellyckan kan utebli trots upptäckten av en eftertraktad art. Kanske blir upplevelsen förutsägbar. Larm via mobilen och rapporter på internet underlättar men gör det svårare att göra egna upptäckter.
Under vårt samtal piper Lars Sunds mobiltelefon plötsligt. Det är ett larm om vit stork utanför Norrtälje. Han sitter kvar, kanske är han en måttlighetsskådare ändå.
- Men hade det varit en vittrut vid Brillinge hade jag dragit, säger han.