Suede är överraskande bra

Suede skänkte glamour åt brittpoppens era och släppte tre utmärkta album. Sedan blev de allt tröttare och efter A new morning 2002 kändes det lika bäst att de fick vila i frid. Nu har de plötsligt återuppstått för att göra en uppföljare till de tre första albumen – vilket på papperet låter som ett vettlöst projekt med skyhög risk för flopp. Den stora överraskningen är dock att det funkar, till och med riktigt bra. Låtmaterialet är förvånansvärt starkt, soundet förvånansvärt piggt, trots att det låter ungefär som förr: storslaget och utan en lugn stund för gitarristen Richard Oakes och hans Bernard Butler-liknande spel. Brett Anderson har textmässigt rört sig bort från den klyschiga rundgång han en gång hamnade i. Det är inte utan att man lyssnar med hakan i marken.