Succésaxens återkomst

Något håller på att förändras när det gäller vår attityd till saxofonen. De senaste åren har det gamla blåsinstrumentet börjat dyka upp i de mest oväntade sammanhang.
När låten Destination Calabria först klättrade på topplistorna våren 2007 höjde till exempel många på ögonbrynen. Hitsingeln drevs nämligen fram av en medryckande saxofontrudelutt och något sådant hade inte hörts i trendig dansmusik sedan Guru Joshs 20 år gamla, halvt bortglömda klassiker Infinity.
Mycket riktigt så plockade också några pigga musikproducenter fram saxofonlåten Infinity igen och lyckades göra den till en världshit på nytt 2008.
Saxofontrenden spreds sedan till ännu bredare folklager via Eurovision Song Contest. Förra årets moldaviska bidrag Runaway var en dansmusikdänga som innehöll det mesta, inklusive ett oförglömligt saxofonsolo. Sergey ”the epic sax guy” Stepanov blev snabbt ett globalt internetfenomen.
Nyligen hade också det mycket hippa electropopbandet Lo-Fi FNK en radiohit med saxofontyngda låten Sleepless.

Utvecklingen är intressant eftersom saxofonen tidigare har förknippats med så många musikögonblick med låg status, inte minst i dansbandssammanhang där bland andra Ingmar Nordströms orkester har kramat ur sitt koncept i arton saxpartyplattor.Även inom popmusiken fnyste man länge åt saxofonsolot som under 1980-talet kunde komma in och smeta till vilken låt som helst, från Hall & Oates Maneater till George Michaels Careless Whisper och Ebba Gröns Flyktsoda.
I musikvideorna rörde det sig påfallande ofta om inoljade, ishockeyfrisyrklippta muskelmän som blundande lät läpparna omsluta det glänsande speldonet. Sexigt, enligt vissa. Smaklöst enligt åtskilliga andra.
När den Uppsalaaktuella saxofonkvartetten N(ex)t bildades 2001 bröt den kraftigt mot denna invanda bild av saxofonspelare, framför allt i hemlandet Lettland. Bara det faktum att samtliga medlemmar i gruppen var unga kvinnor väckte sensation hos publiken.
– Många förstod inte hur vi som har så tunna kroppar kunde blåsa så hårt, speciellt i ett sådant kraftigt instrument som barytonsaxofonen, berättar medlemmen Inga Meijere och skrattar.

Alla saxofonister vet dock att det handlar mycket mer om teknik än om kraft. Sedan N(ex)t slog igenom har också allt fler lettiska kvinnor tagit sig an instrumentet.
– Vi var den första kvinnliga saxofongruppen i hela Baltikum. Jag har förstått att vi har inspirerat många andra tjejer att börja spela och det är förstås jätteroligt, säger Inga Meijere.
För hennes del har saxofonen funnits med ända sedan barndomen. Det var hennes far, klassisk kompositör till yrket, som övertygade henne om att börja spela.
– Jag spelade piano vid fyra års ålder, fiol vid fem och dragspel vid sex. När jag var tolv behövde min far någon som kunde hoppa in på saxofon och på den vägen är det, förklarar hon.
Numera turnerar hon och de övriga tre saxofonisterna Europa runt som musikambassadörer för både instrumentet och sitt land. I repertoaren ingår såväl klassiska verk av de gamla mästarna som svängig showmusik och jazz. Dessutom framför de alltid specialskriven musik av lettiska kompositörer.
– Vi är patrioter och vi tycker det är viktigt att visa upp lettisk kultur, förklarar Inga Meijere på välartikulerad engelska.
När hon får frågan om vad det egentligen är så speciellt med saxofonen som instrument blir hon dock ganska tyst.
– Jag har funderat mycket på det men jag har inget bra svar. Du får nog fråga publiken, säger hon kryptiskt.

På söndag uppträder N(ex)t på Kulturoasen i Håga by och då får också Uppsalapubliken en ovanlig möjlighet att uppleva saxofonspelets tjusning på nära håll.
Får man tro musiklyssnare i allmänhet så är saxofonen också ett fantastiskt instrument, annars skulle det inte ha hängt med så länge och förekommit inom så vitt skilda musikgenrer.
Framför allt så utgör förstås saxofonen en hörnsten inom jazzen, där dess popularitet och betydelse inte alls har fluktuerat på samma sätt som inom övrig populärmusik.
De flesta världsnamn bland saxofonister, Charlie Parker, John Coltrane, Lester Young och Stan Getz för att nämna några, är alla intimt förknippade med just jazzen.
I andra sammanhang finns det dock kvar något kittlande kitschigt med saxofonen, som när en pinsam sexscen dränks i saxofonljud eller när gråhåriga ex-politiker som Bill Clinton och Alf Svensson spelar saxsolon inför fnissande pressfotografer.
Saxofonen är syndig, smetig, dekadent, men samtidigt hetare och hippare än på mycket länge.