Succé för debuten

Ta en matsked country, krydda med en nypa jazz och sockra lätt med toner från Tin Pan Alley. Häll blandningen i en gryta med amerikanska evergreens och rör om. Värm försiktigt och låt det stillsamt puttra. Det är sångerskan k.d. langs framgångsrecept. Värme och innerlighet är hennes signum.Det är första gången hon sjunger i Sverige och hon är efterlängtad. Publiken älskar nästan sönder henne redan i entrén. Kanske har det att göra med hennes ställning som gaydrottning. Föreställningen igenom bjuder hon på antydningar och vitsar i första hand direkt riktade till de homosexuella i publiken - och får bra betalt för det. Det blir direkt en varm, tillåtande atmosfär i lokalen. Kathy Dawn Lang är en enastående sångerska med ett brett register. Hon dröjer sig gärna kvar på sluttonen, låter den svälla och håller fast den i ett utdraget klimax. Ungefär som Roy Orbison brukade göra. Dessutom har hon en mikrofonteknik, fullt i klass med den gamla skolans största underhållare. Alla skiftningar i rösten gör att sångerna, som sins emellan är ganska lika i sin uppbyggnad, ändå känns dynamiska och oförutsägbara. Hon är glittrande glad, uppträder barfota och tar ibland små klumpiga, självironiska danssteg, som drar ner stort jubel. Hon hämtar sånger från hela karriären. Hon framför en Patsy Clinelåt från sitt eget 80-tal, då hon retade gallfeber på countrypuritanerna med sin rockiga stil och androgyna framtoning. Hon sjunger sin monsterhit Constant craving, som Stones sen gjorde om till Anybody seen my baby. Hon blundar och ger sig hän i gamla Satchmo-hiten A kiss to build a dream on från sin och Tony Bennetts Grammyvinnande duettplatta.På årets album Hymns from the 49th parallel går hon tillbaka till sina kanadensiska rötter. Denna kväll bjuder hon på sånger av Leonard Cohen och Neil Young. Hon tar ut varje uns av åtrå i Cohens hymn Hallelujah. Lika märkvärdigt blir det när hon tolkar vännen och kollegan Jane Siberry. En lika fantastisk som underskattad sångerska /låtskrivare från Toronto. Varför inte bjuda in Siberry till Cirkus nästa år?Kvällens största upplevelse, tolkningen av Roy Orbisons Crying låter sig inte kläs i ord. Jag nöjer mig med att berätta att lyckotårarna rann längs mina kinder och att sången fick den längsta applåd jag hört på år och dag på Cirkus.