Björn Runges ”Jag är en annan nu”, med urpremiär på Kulturhuset Stadsteater, kallades i pjässamlingen som gavs ut häromåret för ”Stillhetens hav”. En tjusigare titel som både klingar av en poetisk existentiell paradox och anger en konkret geografisk plats vars placering på månen också väcker associationer om den ultimata flykten.
Vi möter Claire, ensam och ansatt av de krämpor som hör ålderdomen till, och hennes medelålders dotter Miriam, framgångsrik regissör, gift med nästan vuxna barn och som har drabbats av cancer. Under en serie episoder konfronterar de två kvinnorna varandra i mammans lägenhet, ett arrangemang som verkar ha tillkommit av praktiska skäl då Claires lägenhet ligger i närheten av det sjukhus där Miriam får sina cancerbehandlingar.
Om nu moder-dotter-relationer i de allra flesta fall omgärdas av kommunikationsfel och små strössel av vita livslögner så vore kanske mamma Claires mest uppenbara vita lögn att hon gärna skulle ge ett år av sitt liv för att lindra dotterns lidande. Ty i praktiken verkar Claire vara mer sysselsatt av sitt eget lidande: ålderdomens kroppsliga förfall och isoleringen i ett hem som hon anklagande kallar för ”fågelholken”. Miriam försöker att ge röst åt sin verklighet, sina behandlingar och sitt arbete på teatern, men utan att få gehör.
Ann Petrén som den burdust självupptagna och kedjerökande Claire spelar lyhört mot den av Sofia Ledarp lågmält spelade Miriam. Den förstnämndas självcentrerade kaskader som mynnar ut i både smygrasism som obegripliga vittnesmål om ett överfall i trapphuset och brutal misshandel under uppväxten tas mest emot av den sistnämnda med den medlöpande tystnaden hos någon som är van vid skitsnacket och därför inte gör något väsen av det.
Det vågspel som ursprungstiteln anspelade på har inte övergivits helt trots namnbytet tack vare vid Helene Bergs projektioner på pulserande sinusrytmer, stormansatta hav, vibrerande galaxer och droppliknande celldelningar mellan tablåerna och Max Mitles ljus under spelet förstärker den förändringsprocess som pågår. Och det är i Björn Runges regi och manus inte särskilt drastiska rörelser vi utsätts för.
Det går snarare åt det subtila hållet, där ett sjukdomsbesked från läkarna annars hade varit ett handgripligt dramaturgiskt knep men är istället nu bara är en del av ett pågående livsförlopp, som vågor på ett hav eller ett blodomlopp.
Att vara döende är ett annat sätt att leva, vilket är så fint iscensatt här.