Styltigt och ambitiöst

Företaget att göra film av historiska skeenden och verkliga livsöden ställer med nödvändighet många svåra frågor. Det är inte bara balansgången mellan dokument och dramaturgi som är svår. Kameran måste också välja sitt perspektiv och berättelsen måste fylla ut luckorna där inga dokument finns. Eller förbigå med tystnad.I högsta grad gäller det när man ger sig ut för att skildra det sanslösaste av mänskliga beteenden — det där unga människor förses med alltför farliga vapen och slängs ut på ett slagfält för att döda varandra i parti och minut — krig.Åke Lindmans film Framom främsta linjen, om det finska fortsättningskriget mot Sovjet, bygger till stor del på Harry Järvs livshistoria. Hur han som helt ung ledde en spaningstrupp som gjorde upprepade uppdrag bakom de sovjetiska linjerna för att oskadliggöra försvarsnästen och att ta fångar för förhör. Harry Järv medverkar själv i filmen i en nutida ramhandling, hans amatörfotografier från fronten finns med i de dramatiserade delarna och handlingen syns genom hans ögon. Och minnen.Stor vikt har lagts vid att hålla sig till fakta, vilket gör Lindmans film till ett hedervärt försök. Filmiskt sett gör det dock att berättelsen blir lite styltig och fyrkantig, att repliker känns lite väl inlärda och framför allt att det är svårt att se vad som händer bakom den kärva ytan hos dessa män i väntan på en nästan säker död. Man återger berättelserna, miljöerna och rekvisitan, men människorna får åskådaren försöka ge liv åt själv. Minnen, återberättade tillräckligt många gånger, brukar blekna. Bara berättelserna finns kvar.Man saknar ytterligare någon röst som kunnat ge ett annat perspektiv, en annan vy. Det finns också ett heroiserande drag i skildringen, särskilt i den senare delen av filmen när Järv lämnat fronten. Handlingen koncentreras då runt överstelöjtnanten Alpo Marttinen som trots en skicklig skådespelarinsats av Ilka Heiskanen förses med väl mytiska drag. När han gång efter annan får visa hur han oberörd av fallande granater fortsätter ordergivningen får man associationer till Gösta Ekman den äldre som Karl XII i John Brunius monumentala sömnpiller till film från 1925.Exempel på andra sätt att behandla historien i krigsfilmer kan räknas i tusental. Oftast blir det mer dramaturigskt tillriktat, bildmässigt mer anslående, rollerna mer utfyllda, krigandet mer koreograferat. Se till exempel Nikolaj Lebedevs Stjärnan (Zvezda) från 2002 om ett snarlikt spanarförband bakom fiendens linjer, denna gång sett från den ryska sidan. Filmiskt mer skickligt men kanske också mer romatiserat. Att Framom främsta linjen är mer av historielektion än äventyrsfilm är nog ändå tacknämligt.