Det finns något skirt, otidsenligt i Whit Stillmans skildring av en grupp kvinnliga elever på en amerikansk elithögskola. Det är som att handlingen skulle utspela sig på 1950-talet.
Filmen handlar om ett tjejgäng med den beskäftiga Violet (Greta Gerwig) i täten. Hon vill gärna vara tongivande och är den mest ansvariga för gruppens självmordsmottagning (!) på campus. Det botemedel som serveras de deppiga studenterna är munkar, hygien och steppdans. Till gänget sällar sig nykomlingen Lily (Analeigh Tipton), som omväxlande anpassar sig och är kritisk.
Den amerikanska titeln skulle ungefär betyda "jungfrur i nöd". På ett sätt är de väl det, i nöd alltså, åtminstone när det gäller att hantera relationerna med det motsatta könet. Helt följdriktigt avslutas filmen med ett musikalliknande nummer, likt många överskylande filmkomedislut från just femtiotalet.
Om dialogen inte hade varit så styltig och de unga männens roller inte så överdrivna hade kanske filmen varit lättare att tycka om. Whit Stillmans "urbana komedi", i liknande anda som hans tidigare Metropolitan (1989) och Last days of disco (1998), vacklar åt det putslustiga hållet. Men den är småkul om man gillar nördig och drastisk humor.