Stundtals lysande svart komedi

Manusförfattaren Charlie Kaufman är redan geniförklarad av Hollywood. Hans bisarra och surrealistiska historier som I huvudet på John Malkovich och Adaptation har funnit gehör hos etablissemanget och stora och välbetalda filmstjärnor tycks stå på kö för att vara med i en Kaufmanfilm. Ändå verkar hans snåriga och existentiellt filosofiska sätt att berätta ha svårt att nå den riktigt stora publiken. Ingen kronologiPrecis som med hans övriga filmer är det knepigt att återge den labyrintiska intrigen i Eternal sunshine of the spotless mind. Handlingen följer ingen kronologisk linje vare sig fram eller bakåt utan hoppar i stället i zick-zack mellan ett då, ett nu och rena fantasier. Några av de mest surrealistiska scenerna för tankarna till dem som Salvador Dali hjälpte Alfred Hitchcock att få till i Trollbunden. Huvudtema är minnet och vad det gör oss till och kärleken, vars möjligheter och hemligheter finns djupt i oss alla.Inga gummiansiktenI centrum finns kärleksparet Joel, nedtonat spelad av Jim Carrey (han gör faktiskt inte en enda gummiansiktesgrimasch!), och Clemetine, som görs av en mer expressiv Kate Winslet. Relationen mellan den blyga Joel och den vilt utlevande Clemetine haltar, för att mynna ut i osämja.En dag känner Clemetine inte igen Joel och han kommer efterhand underfund med att hon låtit radera minnet av honom med hjälp av ett medicinskt företag, Lacuna Inc. Så han beslutar sig för att göra detsamma med det alltför smärtsamma minnet av henne. Väl inne i minnesdemonteringen ångrar han sig.En inte helt ointressant bihandling rör människorna som jobbar på detta företag, som Kirstens Dunsts sekreterare och Mark Ruffalos tekniknörd.Allt vävs dock samman på det mest sällsamma och smarta vis. Filmen lyckas dessutom förmedla ett slags seriöst filosofiskt budskap och hur vanligt är det i en amerikansk kärlekskomedi?Eternal sunshine of the spotless mind är en ovanlig och fascinerande film, men inte särskilt lättillgänglig. Skulle nog inte kalla den hjärtevärmande heller, även om den har sina djupt berörande stunder, det är mer en film för huvudet än för hjärtat.Det enda den har gemensamt med en vanlig amerikansk komedi är möjligen att den inte lämnar några bestående spår efter sig.För den som undrar över filmtiteln kan berättas att den är hämtad från en dikt av 1700-talspoeten Alexander Pope.