I det hus som både har i uppdrag att förvalta teaterhistorien och arbeta för konstformens utveckling väntar en lovande höst – och en höst där man tycks ta sitt breda uppdrag på närmast bokstavligt allvar.
Från teaterns barndom hämtas Aischylos ”Den fjättrade Prometheus”, från den klassiska 1800-talsdramatiken stiger Schillers ”Maria Stuart” (blott 15 år efter Bergmans uppsättning) och från den anglosaxiska nutidsdramatiken Nina Raines ”Klanen”. Komplettera med en musikal som trendkänsligt nog har tema mens, samt en – förmodat politisk – samtidskommentar i Jens Ohlins och Hannes Meidals ”Marodörer”.
Med en annan dramatiker än Sara Stridsberg hade ”Beckomberga” med premiär i september möjligen kunnat placeras i den lite trötta kategorin rid-på-vågen- av-redan-hyllade-romaner, men i hennes händer handlar det både förhoppningsvis om poetiska scenvariationer över ett ännu öppet samhällssår. Även Mattias Andersson fortsatta godhetsexperiment, denna gång genom Dostojevskijs ”idioten”, är något att se fram emot.
Dramaten har som bekant en splitterny chef, och just den här höstrepertoaren bär följaktligen inte Eirik Stubøs signum; planering är en långsam konst vid nationalscenen. I höst blir det något för alla – och kanske den säkra blandrepertoar som en ny teaterchef kan ta spjärn emot inför mer särpräglade säsonger. En trång ficka vid Nybroplan tas dock i besittning av Stubø redan i oktober, då han har lagt in Jon Fosses ”Barnet” på Lejonkulan. Att det blir just Fosse hänger nog mindre ihop med det norska än med det ”existentiella uppror” som Eirik Stubø helt riktigt har lyft fram som teaterkonstens eget tillstånd.