Huruvida Bob Dylan skrivit sitt nobeltal själv eller inte, huruvida han i så fall har googlat och snott en del formuleringar, som den amerikanska nätsajten "Slate" föreslagit nyligen... är det egentligen viktigt?
På ett plan är det naturligtvis det.
Stämmer det att Bob Dylan låtit sig inspireras väldigt mycket av andras referat av litterära klassiker, så är det lite skämmigt.
Inte för att det direkt handlar om plagiat, men för att man förväntar sig mer av någon som fått nobelpriset i just litteratur. Alltså i det skrivna ordet.
Mest genant är det i så fall för Svenska Akademien, som både utsett honom till pristagare och sedan i översvallande ordalag hyllat hans tal.
En möjlighet är att Bob Dylan kanske inte skrivit texten helt utan hjälp. Jag tänker på hur det funkar med väldigt berömda och upptagna personer. Presidenter, höga VD:ar och även helt vanliga svenska statssekreterare. De skriver sällan sina tal helt själva. De har en stab av experter som gör talepunkter, kommer med inpass eller yxar till ett utkast, som sedan den väldigt upptagna personen läser igenom och eventuellt putsar lite på. Det är inte helt osannolikt att även Dylan har någon assistent som fixar tacktal och sådant.
Oavsett hur det förhåller sig med den saken tycker jag att vi struntar i skämskudden – och korkar upp champagnen!
Låt oss alla; det vill säga Svenska Akademien, läsarna, ja, hela kulturvärlden, gratulera oss själva till att i realtid få ta del av ett smått unikt post-postmodernistiskt konstverk.
Dylan skapar en sammansatt och mångbottnad installation där ett tema är detsamma som i en känd saga: Kejsarens nya kläder.
Bob Dylans initiala passivitet inför nobelbeskedet – följt av denna nya skandal-aktivitet, sätter inte bara akademiens val i gungning, utan även hela den litterära hierarkin.
Medan landsmännen Philip Roth och Joyce Carol Oates, vilka bägge nämns i nobelprisspekulationerna, antagligen hade kunnat sälja sin egen svärmor för att erhålla världens flottaste litterära pris, svarar rockstjärnan Dylan med 1. tystnad, 2. frånvaro 3. kanske lägga ut sitt nobeltal på en praktikant.
Tveklöst en sprängning av rådande ordning. Lars Vilks hade inte kunnat göra det bättre.
I en postmodern värld är allt relativt. Inte ens det högaktade nobelpriset är heligt, utan bara en deadline som ska bockas av i almanackan.
Dylans agerande är en törn för De aderton och vad de står för i form av hög status och oomkullrunkeliga traditioner.
Liksom en törn för kulturvärlden hovsamhet och tassande kring just De aderton och nobelpriset.
Ett på många sätt nutida konstverk.
Nästa pris till Bob Dylan borde i stället utgöras av världens flottaste konstpris.