Fantasivärlden Sanctuary är ingen ljus och glättig plats. Trots att en grupp äventyrare räddade världen undan helvetets arméer för tjugo år sedan ligger undergången alltid och lurar precis bortom synhåll. Deckard Cain är en av de där som är övertygad om att apokalypsens antåg bara är en tidsfråga. På jorden hade han kanske setts som en galning, men i Sanctuary är hans domedagsprofetior livsnödvändiga att lyssna till – om man vill ha en chans att klara sig. Det blir särskilt tydligt när den tjugoåriga respiten bryts av att en komet slår ner i en katedral. Samma plats som Cain bedriver sin forskning.
Ur kratern reser sig en mystisk man som tappat minnet. Samtidigt börjar allt mer mystiska saker hända i skogarna runt New Tristram. Getmännen tar till vapen, jättespindlarna vaknar till liv och de döda börjar gräva sig upp till jordytan igen. Helvetets arméer gör sig redo för att ytterligare en gång bryta sig ut genom jordskorpan och dra ned allt i det avgrundsdjupa infernot.
Anrika actionrollspelet Diablo 3 är i mångt och mycket den raka motsatsen till Legend of Grimrock, som recenserades förra veckan (och fick 4 av 5 i betyg). De båda spelen hamnar på var sin ände av vad det innebär att vara ett rollspel. Där lilla finska spelföretaget Almost Human snickrat ihop ett gammeldags grottkrypar-rollspel med hög svårighetsgrad har Blizzard tänkt annorlunda. Diablo 3 är enormt påkostat och otroligt strömlinjeformat, både när det gäller hur spelaren formar sina karaktärer och hur densamme tar sig an spelet. Det är inte särskilt svårt (även om det finns mäktigare svårighetsgrader att ta sig an efter en genomspelning eller två) utan blir snarare en ända lång klickfest där det klurigaste är att hantera de skatter, vapen och utrustning som spelaren plockar upp från fallna fiender och plundrade kistor. Spelet balanserar på gränsen mellan att bli långtråkigt och att vara hypnotiserande och fängslande. Jag hör mig själv tänka “bara en bana/level till innan jag stänger av” trots att sömnbehovet är skriande. Det är Blizzard i ett nötskal. Lättillgängliga och väldesignade spel som tilltalar brett och fångar hårt.
Att lansera spel som inte är riktigt färdiga har blivit till en norm. I fallet med Diablo 3 innebär det att servrarna (mot vilka man måste vara ansluten – trots att man inte spelar mot någon på internet) strulat och att stora delar av spelet ännu inte fungerar (auktionshus och spelare mot spelare-matchning till exempel). Men ändå återvänder jag. Den beckmörka berättelsen, det fantastiskt putsade utseendet, det ursmarta belöningssystemet, det välkomponerade ljudet och musiken – allting samspelar på ett sätt att jag ändå hela tiden återkommer. Det om något är väl ett gott betyg.