"Jag har ju ett enormt kvinnoförakt. Jag menar jag är ju ändå feminist. Jag röstade på Fi. Jag skulle hyra ut mitt sommarhus på blocket och fick mail från en som ville hyra. Ensamstående kvinna, 55 år. Med hund. Fy fan vilken sorglig människa. En övergiven gammal skata utan framtid. Sen kom jag på. Det är ju jag. Fast jag har inte ens hund."
Repliken är tagen ur Malin Lagerlöfs och Eva Dahlmans nyskrivna pjäs "Kvinnor över 40 – vad ska man med dem till", som snart har premiär på Uppsala stadsteater. Känslan av att kvinnor tycks tappa sitt värde, närmast upphör att finnas till, under andra halvan av sina liv är ingenting nytt. Men heller inget som riktigt verka försvinna.
En hälsning från tider och platser där kvinnor överhuvudtaget inte fick – eller får – finnas i offentligheten. I det antika dramat finns naturligtvis odödliga kvinnor, men som kroppar på teaterscenen fick kvinnor inte finnas. När hennes universum är begränsat till oikos, hemmet, så får Antigone, Medea, Fedra och Lysistrate spelas av män. Liksom alla kvinnoroller i den elisabethanska teatern.
Idéhistorikern Karin Johannisson skriver i "Den mörka kontinenten" (Norstedts, 2013) om hur synen på kvinnlig kreativitet tedde sig vid förra sekelskiftet: "Den kvinna som ägnade sig åt konstnärskapet (författaren, skådespelerskan, sångerskan) betecknades som lättsinnig, ett offer i horans gränsland. Begreppet "offentlig kvinna" betydde helt följdriktigt: prostituerad."
Och inför den internationella kvinnodagenkan man konstatera att kampen om rummet knappast är något som hör historien till. Efter debatten om "mansplaining" dök det mer fysiska "manspreading" upp på agendan; i New Yorks tunnelbana har man i vinter till och med kunnat se en kampanj mot hur män (gäsp, inte alla män etc) sitter så bredbent att det har blivit ett samlevnadsproblem i kollektivtrafiken.
Både amerikanska Cosmopolitan och svenska Metro har uppmärksammat hur feminister undersöker vad som händer om de konsekvent låter bli att vika undan för män på gatan. (Undertecknad gav upp efter sju smått våldsamma kollisioner.)
I Fredrik Gerttens bioaktuella dokumentär "Bikes vs cars" beskrivs kampen om det offentliga utrymmet rentav som ett regelrätt krig mellan cyklister och bilförare.
Och när Karlskoga, följt av Huddinge, Uppsala och Enköping började ploga cykel- och gångbanor före bilvägar var det som tycktes störa folk att tilltaget uttryckligen hade med kön att göra. Lägg av att plocka "genuspoäng" på snöröjning, tyckte somliga ledarsidor.
Med andra ord: Gör vad du vill med snön, men knysta för f-n inte om att det finns strukturella skillnader i hur olika grupper bereds plats i vårt gemensamma rum.
Då kan det nämligen bli magsurt, om du minns? ”Nä, nu spyr jag på hudfärg. Min egen och andras. Jag spyr på ras, kön, klass och etnicitet. Jag spyr på genus, anus, karius och baktus." (Bengt Olsson, DN 29/3, 2013) Krönikör Olsson har kanske kräkts färdigt vid det här laget, men det är intressant att det som provocerar både honom och andra tycks vara själva handlingen att benämna grupper som subjekt.
I boken "Förbjuden handling" från 2002 diskuterar statsvetaren Maud Eduards vad just den typen av uppretade känslor handlar om: "Motståndet visar att organiseringen uppfattas som mer problematisk än kraven, vilket måste tas som tecken på att den kollektiva handlingen i sig utmanar etablerade föreställningar om vad kvinnor får göra och inte göra."
Kanske handlar kampen om scenutrymmet i grunden om att peka på att det överhuvudtaget pågår en sådan kamp.