På turnéaffischen står Gyllene Tider ovanpå en födelsedagstårta. Det känns fullt logiskt, inte bara därför att bandet firar 25-årsjubileum.
Hela den här sommarturnén känns som en enda, gigantisk gräddbakelse till fansen.
Jag måste erkänna att jag hyste en viss skepsis till en början. Haussen kring Halmstadsbandet har ju nått rent patologiska proportioner de senaste dagarna. Kanske skulle en vass nål dyka upp under spelningen på Stadion och sticka hål på något sorts luftslott?
Det brukar ju vara ovanligt lätt att känna sig däst och övergödd när radion spelar Flickorna på tv 2 eller Sommartider för femtioelfte gången. Men när bandet framför samma uttjatade klassiker på Stockholms stadion, går det plötsligt inte att få nog av de musikaliska kaloribomberna.
Gräddtårtan mättar liksom aldrig.
Att sommarkvällen är den ljummaste på flera veckor och att en hel folkmassa kan varenda textrad gör naturligtvis sitt till. Men det är inte bara den fantastiska inramningen som gör den här konserten till ett oförglömligt minne.
Gyllene Tider är oerhört taggade och tonårsregressionisten Per Gessles mungipor tycks fasthäftade i örsnibbarna. Det är uppenbart att han nu realiserar ännu en pojkdröm, tillsammans med sina barndomskompisar och inför ett hav av vittnen.
Per Gessle har aldrig uttalat sig positivt om sin egen sångröst. När han har stått intill en välljudande Marie Fredriksson har han till och med sett lite bortkommen ut. Men här fyller hans stämma hela arenan och man förlåter snabbt den naiva, spända hesheten.
Klädsam töntstämpel
Den högsta växeln läggs i efter ungefär en timme, i och med ångvältslåten Det är över nu. Sedan ställer sig hela bandet på tå och ger ett härligt desperat, ösigt men samtidgt melankoliskt framträdande av den udda klassikern Billy.
Gyllene Tider är inte trendiga, snarare vilar det en klädsam töntstämpel över deras blåögda småstadspop. Medan många andra artister slår knut på sig själva i jakten på att blidka de flyktiga modefluktuationerna vet Per Gessle vad som egentligen betyder något i längden för ett popband.
Med självklara ackordföljder, skoningslöst effektiva melodier och allsångsvänliga textrader kommer man längre än de flesta. I går övertrumfade Gyllene Tider alla konkurrenter.
"Ta i så att det låter ända till Uppsala", vrålade bandets trummis Micke "Syd" innan hela stadion exploderade i extranumret Sommartider.
Det var nästan så att man kunde tro att det faktiskt vibrerade lite i Gunillaklockan.