Uppsalas konserthus kan användas till nästan vad som helst, men det är bara under Voltfestivalen som hela huset verkligen låter som det ser ut: minimalistiskt, modernistiskt, stramt och hårt.
Alla är kanske inte så förtjusta i den avhumaniserade hangar- och bårhusestetik som präglar interiören, men jag kan garantera att de elektronikmusikfans som besökte Volt på lördagskvällen inte kunde ha kommit till en varmare, mer ombonad och välkomnande plats. Till en början kändes evenemanget också mer som en gemytlig pysselverkstad för ljudnördar än som ett musikfestivalområde.
På golvet låg Talitha Jonsson och Elvira Schultz och målade snirkliga mönster med tuschpennor. Sedan placerade de en ombyggd leksaksbil skapad av den japanske ljudingenjören Yuri Suzuki ovanpå linjerna. När bilen väl släpptes i väg spelade den en liten blipp-blopp-symfoni medan den inspekterade färgerna på pappret.
- Hans favoritfärg är orange. När han ser orange färg så kuttrar han förtjust, berättade Talitha Jonsson medan hon demonstrerade den lilla apparatens våglängdsdetektor.
I en helt annan ände av byggnaden var Malmöborna Emma Christersson och Ludvig Uppman inbegripna i en tennismatch utan boll. Med förbundna ögon och omgivna av högtalare försökte de slå ett studsande ljud mellan sig i musiksporten ”Invisiball”.
- När den osynliga bollen studsade åt vänster eller höger hördes det tydligt var den var men när den var mitt på spelplanen fattade jag ingenting, skrattade Luådvig Uppman efteråt.
- Det kändes som att träda in i en ny dimension som man inte var van vid, konstaterade Emma Christersson.
Detsamma kunde kanske sägas om kvällens första riktiga scenframträdande, nämligen den avantgardistiska Uppsalagruppen Differnet som äntrade scenen tillsammans med ingen mindre än författaren Stig Larsson.
- Aaa, ooo, aaa, ooo, ena, aaa, ooo, laa, len, mässade den väderbitne skriftställaren med torndönsstämma medan Differnetfolket kramade ur sin maskinpark på skeva ljud och oljud.
När Stig Larsson sedan läste en text om rödbetsfärgat kiss till ljudet av knaster och dissonanser kunde jag inte låta bli att tänka på författarkollegan Björn Ranelid och hans höftvickande hyllningar till ”det förrrsta könet” i Melodifestivalen. Det här var så långt ifrån den sortens publikfrieri man över huvud taget kunde komma. Efter den nedstigningen i den avgrundsdjupa dysterhetens landskap kändes det befriande att ta rulltrappan ner till foajén och mötas av en oerhört taggad Håkan Lidbo och hans extremt peppande dj-set.
Sveriges mest produktive electronicaartist lade flyglarmsliknande ljudcykloner ovanpå varandra i en vacker kakafoni som stannade upp och sedan avlöstes med ett uppviglande bastrummedunk. Det var en briljant start på en musikfest som fortsatte till efter solens uppgång, bland annat med en unik och suggestiv konsert där polacken Jacaszek blandade upp sin electronica med både saxofon och cembalo.
Stort och smått, brett och smalt, ystert och dystert – det fanns plats för nästan allt inom elektronisk musik, inklusive svenska och internationella stornamn. Nischade festivaler som Volt tillhör framtiden, inte minst för en arrangörsstad av Uppsalas storlek.