Storslaget rymdepos

Året är 2089 och platsen är Skottland. Några forskare hittar ytterligare en uråldriggrottmålning som pekar på en plats i rymden. Några år senare landar forskningsraketen Prometheus på en planet långt, långt borta. Här hoppas man finna människans ursprung, men hittar samtidig mer än vad som är riktigt nyttigt.

Det är 33 år sedan Ridley Scotts banbrytande rymdaction Alien hade premiär. Visserligen urvattnades konceptet snabbt men den filmen står i en klass för sig fortfarande. Hans nya har utmålats som en prequel (alltså föregångare) till denna men står snarare i sin egen rätt även om filmerna förstås på många sätt är varandras förutsättning.

Ridley Scott - med filmer som Duellanterna, Gladiator, American gangster, Kingdom of heaven och andra storfilmer - har även denna gång haft en gigantisk budget bakom sig. Han har använt den väl och har tillsammans med sina utmärkta manusskrivare Jon Spaiths & Damon Lindelof gjort ett storslaget äventyr.

Det mesta här är gigantiskt, eller snarare finns egentligen hela spektrumet av storlekar med som viktiga ingredienser, från dna-spiraler till den oändliga världsrymden. Lägg till att vi får en genomgång av de eviga frågorna: varifrån kommer vi, vart går vi. . .

Samtidigt är Prometheus en spännande film med många häftiga och actionfyllda scener. Men det är främst stämningen som stannar kvar i sinnet. Tillsammans med Mark Streitenfelds musik och Dariusz Wolskis foto blir berättelsen en svart saga att stiga in i. Scenografin är bländande ståtlig, jag är extra svag också för rymdfarkoster som ser ut att vara konstruerade under jugendtiden.

Och då har jag ännu så länge inte kommenterat skådespeleriet. Rollen som forskaren Elisabeth Shaw är som skriven för Noomi Rapace som gör en strålande insats. Hon lyckas vara sårbar och supertuff samtidigt, ungefär som en äldre, något avlägsen släkting till Lisbet Salander. Hon får samtidigt symbolisera den hängivne forskaren.

Michael Fassbender är suverän som huboten David, en robot som blir allt mänskligare vartefter filmen framskrider. han är besatt av Peter O’Toole och kan dennes filmrepliker utantill. Charlize Theron lägger ytterligare en roll till sin samling av mer eller mindre egoistiska och onda kvinnor när hon spelar chefen ombord.

”Man måste tro” upprepar dr Shaw emellanåt. Scott gör det faktiskt lätt för att tro på denna saga. Efter en stund vill man bara helt enkelt få svar på alla dessa frågor, även om det rör sig om en helt uppdiktad historia, så bra och levande är den. Jag köper hela mytologin rätt av.

På minussidan finns några schabloner som stör: när det ska dra ihop sig till uppgörelse blåser det till exempel upp till en jättelik storm dessutom, en del karaktärer förblir outvecklade och lite onödiga, lite annat småkrafs hade kunnat undvaras, 3D till exempel. Men det är lätt att förlåta när man ser helheten. Hoppas att Scott hinner med en fortsättning!