I ett brinnande slavskepp ett par kilometer ovanför ett postapokalyptiskt New York stiftar vi bekantskap med Monkey och Trip. Monkey är en muskulös man med omänskliga klätterfärdigheter, Trip är en slank kvinna med enorma teknikfärdigheter. Tillsammans störtar de ner i den trasiga staden och påbörjar resan tillbaka hem. Brittiska Ninja Theory följer upp det orättvist bespottade Heavenly Sword med ytterligare ett medryckande och välkoreograferat actionäventyr (ja, Gollum-bekante Andy Serkis står för rörelsemönstret den här gången också).
Det finns passager i Enslaved som får mig att stanna upp och häpna på samma sätt som Uncharted 2 fick mig att göra. Storslagna vyer av sönderslagna, övervuxna och orimligt krökta skyskrapor. Det har gått så lång tid sedan USA gick under att blommor börjat växa på dess grav. Klängväxter målar Brooklyn Bridges sidor rödflammiga. Grand Central Station ser ut som en sprucken kruka fylld med krasse. På Broadway äter rådjur upp stoppningen ur de få stolar i teatersalongerna som fortfarande står upp.
Karaktärsmodeller och animationer är också riktigt väl genomförda. Karaktärernas rika minspel är också, precis som när det kommer till de vackra omgivningarna, mer än bara yta. Att tala om subtila sätt att berätta en historia i ett spel där en övermusklig man leds runt i koppel av en desperat, sexig och lätt hjälplös kvinna låter kanske löjligt. Men så handlar det också om ett spel som hämtar sin inspiration från så vitt skilda saker som kinesiska romanklassikern Färden till Västern och Bruce Willis-serien Par i brott.
Men faktum är att Ninja Theory, trots allt, visar prov på mognad i sitt sätt att föra historien framåt. I stället för att skriva spelaren på näsan låter man tystnad, blickar och omgivningar kommunicera djupet mellan raderna. Här skiner Ninja Theory och Enslaved.
Men om berättandet, och i viss mån också berättelsen, är Enslaveds högvattenmärken är själva spelandet lite av en besvikelse. Monkey har i huvudsak två inställningar: antingen klättrar han runt bland förfallen bråte eller så slåss han mot mördarrobotar. Klättrandet är av traditionellt Prince of Persia-snitt, men känns ofta alldeles för uppenbart guidat för att vara riktigt roligt. Ett riktigt bra spel ledsagar sin spelare utan att framåtknuffarna märks. Så är det inte här. Inte heller när det kommer till fightingen har Ninja Theory gjort ett klockrent jobb. Slagsmålen saknar det djup som framför allt japanska utvecklare gjort synonymt med genren. Ett oroväckande faktum med tanke på att det nyligen utannonserades att Ninja Theory kommer att ta sig an Devil May Cry, en japansk spelserie som stoltserar med sitt bråddjupa fightingsystem.
Enslaved är ett fantastiskt vackert äventyr med sagolika produktionsvärden – och ett par missar under huven.