Stormigt familjedrama

I hemmet hunsas han av en auktoritär husmoder som hänger tvätt med ena handen och delar ut lavetter med den andra. Fadern är en perifer gestalt i blåställ som lystrar mer till fabriksvisslan än till barnens skrik. Alla diskussioner med storebrodern leder in i ett knytnävskaos.

Som om detta inte vore nog präglas det omgivande samhället av stormiga politiska känslor. Minnet av Mussolinis auktoritära styre lever kvar i de vuxnas sinnen. Nostalgiska fascister försöker formera sig på nytt. De Sovjetromantiska kommunisterna vinner anhängare och går till motattack.
Accio lockas av fascismens tydliga hierarkier och hittar en ställföreträdande fadersgestalt hos den lokala partifunktionären.

Den äldre brodern Manrico blir i stället en karismatisk agitator för den röda revolutionen. När en ung kvinna träder in i bilden sitter bröderna plötsligt på en familjemina som hotar att sprängas när som helst.
Historien präglas av en olycksbådande intensitet och filmen kan utan vidare ses som en enda lång lektion i hur man inte bör lösa konflikter. Aktörerna brusar upp och kokar över i nästan varje scen, men deras melodramatiska beteenden blir sällan enerverande.

Möjligen utgör det uttrycksfulla italienska språket en del av förklaringen, liksom de klichébilder av italiensk konflikthantering som vi har matats med tidigare. Men när filmupplevelsen når de högre nivåerna beror det främst på skådespelarnas övertygande och tårfyllda insatser.
Gestaltningen av brödernas stormiga relation är filmens kärna och huvudsakliga attraktion, men Min bror är enda barnet kan också ses som en grälsjuk flykt från ett tryggt konsensus-Sverige där barn fortfarande fostras till att vara tysta mellan pastatuggorna.

Stormigt familjedrama

Italienskt 1960-tal. I en dammig by stångas ilsket tutande vespor med puttrande Fiat 500-bilar. Den unge invånaren Accio är frustrerad, vilsen och söker ständigt nya sätt att kanalisera sin ilska på, men hans utmanare är starkare, skriver Björn Lövenlid.