Stor stilblandning med LöstFolk

Uppsalagruppen LöstFolk briljerar med sin förmåga att vända negativa saker till något positivt, tycker Andreas Jakobsson.

Konsert. Här syns frontfigurerna i Uppsalagruppen LöstFolk på hugget.

Konsert. Här syns frontfigurerna i Uppsalagruppen LöstFolk på hugget.

Foto: Pär Fredin

Kultur och Nöje2016-05-25 06:00

Att Sveriges poliskår lägger ner enorma resurser på att punktmarkera genren reggae är ett klassiskt exempel på strukturell rasism. De sista åren liknade Uppsala Reggaefestival lika mycket en polisfestival som en musikfest. Poliserna lyckades förstöra stämningen så mycket att URF lämnade stan, men LöstFolk är ett bevis på att åtminstone en del besökare och artister varken knäcktes eller blev totalt desillusionerade.

Det finns många sätt att angripa orättvisor och förtryck på. Ett är att sätta hårt mot hårt, ett annat passivt motstånd. Ett av de mer effektiva är att använda humorn som vapen, vilket är det Uppsalagruppen LöstFolk tagit fasta på. På deras största hit ”Aina älskar reggae”, som följer med på nya albumet som bonusspår, vänder de på begreppen och sjunger om hur polisen älskar att hänga på reggaekonserter och känna på folk med dreadlocks till ett skönt reggaegung.

Låten fångar gruppen på ett bra sätt. De värjer inte för tunga ämnen och håller inte tyst om orättvisor, men istället för att låta ilskan och hatet ta över vänder de det till något positivt. På ”Nya Sverige (remix)” dissar de rasismen och rasister hårt, men bjuder ändå in till ett enande och slår fast att ett enat folk skulle vara ostoppbara.

Precis som på tidigare släpp är ”The Tomtations Show” en spretig historia. Tematiskt växlar det mellan dissar av musikbranschens girighet, för unga groupies, rasistiska strömningar i samhället, rent skryt och svängiga danslåtar. Men det är framförallt musikaliskt kontrasterna är markanta. Liksom Uppsalaartister som Labyrint och Dani M (som är storebror till Ramón ”Moncho” Monserrat i bandet) blandar de hiphop och reggae. Men istället för att bara blanda genrer i produktionen av en och samma låt låter de olika spåren ofta som att de kom från helt olika skivor. Det är lite som att medlemmarna som kommer från olika musikaliska bakgrunder inte lyckats spela ihop sig till ett band än och inte vill göra det heller.

Det ger dynamik, men är samtidigt frustrerande när man gång på gång kommer in i en rytm, som i nästa stund går över i något helt annat. Rent taktiskt skulle LöstFolk antagligen tjäna på att välja ett sound och hålla fast vid det. Risken är dock att de själv skulle tröttna och tappa inspirationen. Antagligen bättre att de konstaterar att vi andra inte vet någonting och fortsätter göra sin grej precis som de vill.

Bästa låt: "Nya Sverige (remix)"

Hiphop

LöstFolk

The Tomtations show

(Swing Kids/Border)

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!