Stor och absurd filmkonst

Aki Kaurismäkis Mannen utan minne är som en Kusturica-film, men fåordig, kärv och på finska, den är ett relationsdrama värdigt vilken Hollywoodsnyftare som helst, eller en absurd och grotesk satir över översitteri och byråkrati. Eller också är den allting på en gång.En man med trasig klocka kliver av tåget i Helsingfors och väntar på något i en park. Där blir han omotiverat och brutalt misshandlad och förlorar helt sitt minne. Han minns inte vad han heter, kan inte ens ge ett säkert svar på frågan om han är nykterist. Ingen är intresserad av att hjälpa honom, ingen utom de allra fattigaste som bor i containrar med skriande måsar omkring sig.Mannen utan minne utspelas till stor del bland de medellösa för vilka Frälsningsarméns grytor hållas kokande. Finsk dragspelstango och melankolisk dansbandsmusik ackompanjerar den namnlöse mannens möte med en verklighet där den som inte har namn och personnummer inte har någon hjälp att vänta. Under största delen av filmen är det våldsamt roligt, även om det inte ser så ut på papperet.I alla händelser är Mannen utan minne en vackert fotograferad film. Kaurismäkis ständige fotograf Timo Salminen har ljussatt nästan varje inomhusbild likt en dunkel Rembrandtmålning och utomhusbilderna badar i klara, rena färger. Bilderna hjälper till att lyfta hela berättelsen bort från realismen, upp till allegorins nivå. Någon idealisering av de utslagnas villkor är det alls inte frågan om.Mannen utan minne (Markku Peltola) möter små klickar av vänlighet i staden, och han möter den ensamma slumsystern Irma (Kati Outinen). Han visar sig vara riktigt företagsam, gör om Frälsningsarméns orkester till ett rockband, odlar potatis och skaffar jukebox till sin container. Över allting vilar en melankolisk, ensam ton som ständigt bubblar upp och brister ut i galna ordväxlingar:"Jag var på månen igår. Det var lugnt.""Träffade du någon?""Nej, det var söndag."Det är oemotståndligt. De absurda dialogerna och bildernas starka färger kolliderar med varandra och ger upphov till stor filmkonst.Som förfilm visas Anna Linders kortfilm Cum pane, en oskärpespäckad, frijazzande sjuminutrare om tunnbrödsbak.