Stor konst eller business?
KRÖNIKA. "Var är samtidskonsten på väg?" är en fråga vi ständigt ställs inför. I London kunde man under sommaren och förhösten beskåda nya verk av några av de framgångsrika frontfigurerna, amerikanen Bill Viola, engelsmannen Damien Hirst och fransmannen Pierre Huyghe, sinsemellan mycket olika.
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Med större resurser har Viola lämnat en enklare dokumentär videoteknik för alltmer spelfilmslika produktioner med skådespelare, dekor och kostym, blivit regissör lika mycket som konstnär.
På två skilda platser i östra och västra London visades det omfattande Tristanprojektet, bestående av tiotalet verk, varierande från videos på små dukar till jättelika projektioner i rumsstora installationer. Det mesta härrörde från det material Viola gjorde till uppsättningen av Wagners Tristan och Isolde i Los Angeles och Paris 2004-2005 och skildrar kärleksparets väg till död och befrielse.
Här är en perfektionist som behärskar sina uttrycksmedel till fulländning. Anspråken är oerhörda, inte minst tidsaspekten med utdragna reningsriter i slow motion. Mycket är spektakulärt, makalöst storslaget och svidande skönt - ingen handskas med eld och vatten som Viola - men lämnar en till slut ändå märkligt oberörd. Den betvingande närheten från tidigare verk är borta.
Damien Hirst är den unga brittiska konstens obestridde förgrundsfigur. Han slog igenom redan innan han lämnat konstskolan, är Turnerprisbelönad och utställd på Venedigbiennalen. Mest känd är han för sina döda djur i formaldehyd. Den fem meter långa hajen blev, när den för ett par år sen såldes för över 100 miljoner till en amerikansk multimiljonär f.v.b. till MOMA i New York, det näst dyraste verket av en nu levande konstnär.
I spetsen för 1990-talets Brit Art fanns hela tiden reklam- och finansmannen Saatchi, tidigare ägare till hajen, som köpte tidigt och billigt, hårdlanserade och sålde dyrt. Hirst är lärjungen som lärt av trollkarlen och själv blivit framgångsrik entreprenör i konstvärlden.
Den numera fyrtioårige Hirst är firmamärke och verkstad, en sentida Rubens eller Andy Warhol, med 65 medarbetare som står för hantverk och marknadsföring. Det viktiga är idén, den kreativa akten, inte utförandet.
På det penningstinna Gagosian Gallery ställdes Hirst ut i sällskap med ett antal av Francis Bacons triptyker i dyrbara guldramar. Här fanns ett splitter nytt verk, The Tranquility of Solitude (for George Dyer), ett spöklikt hommage till mästaren, vars rekvisita med toalettstol, handfat och naken glödlampa återkommer i de tre montrarna med formaldehyd, där Dyer ersatts med en kreaturskropp. Det är ett starkt verk med en ursinnig finish som fungerar.
Hirst är i färd med att färdigställa ett verk som ska bli världens dyraste, en människoskalle av platina, täckt med diamanter. Redan tillverkningskostnaden ligger kring 10 miljoner pund! I väntan på det kunde man beskåda hans monumentalskulptur The Virgin Mother, utställd på Royal Academys gård, där den får Joshua Reynolds att framstå som en dvärg.
Är detta stor konst eller big business? Eller bådadera?