Stor konflikt i litet format

I en sydfransk stad hamnar den judiska rullstolsburna änkan Esther efter olika omständigheter i vård hos den sympatiska muslimska Halima. Därmed inleds en stark relation fylld av kulturkrockar men också värme och sympati mellan de två kvinnorna.

Två kvinnor är emellanåt dokumentärt berättad med vardagsrealismen i fokus. Banala situationer ställs mot nyhetsinslag om palestinska självmordsbombare och israeliska militärattacker. Ingen kan ta ifrån Faucon att han har velat visa hur stora problem färgar av sig på våra vardagliga rutiner och relationer. Världen är en svår plats för en rullstolsburen. I en konfliktsituation blir alla ord och handlingar politiskt laddade. Fördomar och rasism förekommer såväl mellan olika grupper som inom dem.

Tyvärr är det en rörig historia som inte hittar fokus i någon av de situationer som den försöker skildra. Utförandet är ibland på amatörnivå och bildberättandet fantasilöst. Figurerna är på ett irriterande sätt anpassade till berättelsens syften och emellanåt barnsligt moraliska pekpinnar. På en timme och tretton minuter och, misstänker jag, amatörfilmsbudget kommer man inte längre i en kommentar av världens kanske mest kommenterade konflikt.

I händerna på Susanne Bier, Björn Runge eller Ken Loach hade manusidén blivit världsdramatik. Nu blir det ett ytligt skrapande på stora problem och ett antal schablonartade händelser. I sina bästa stunder är Två kvinnor en mysig liten tantfilm, vilket denna typ av filmer aldrig ska vara.

Stor konflikt i litet format

Filmen Två kvinnor vill visa hur stora problem färgar av sig på våra vardagliga rutiner och relationer. Men tyvärr är själva historian rörig och den blir i sina bästa stunder inte mer än en mysig tantfilm, skriver Hanif Sabzevari.