Stor dag för poesin
När nu Världspoesidagen för första gången firas i Uppsala är det med en stor poesiuppläsning på Uppsala stadsteater. Det är med höga förväntningar jag går dit.
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Med variation är alla de medverkade poeterna sådana som gestaltar känslomässiga erfarenheter. Då finns det också en stor chans till publikkontakt. Detta är något som den yngre generationen medverkande - Sophie Wiklund, Kung Henry och Ida Zettermark - satsar stort på.
En tillfällig tematisk tendens som jag får syn på är relationer. Den svenske poeten Li Li, uppvuxen i Shanghai, läser finstämda metaforiska dikter om en resa tillbaka till barndomsstaden. Det gör han med ett språk ibland lånat av Tomas Tranströmer: "ett människohjärta kryddat med en sked glädje, tre skedar sorg". Lis senaste diktsamling Ursprunget handlar till stor del om en bortgången mor i ett avlägset men ändå starkt närvarande Kina. Uppsalapoeten Lars Hägers nyskrivna dikter har en lågmäld humor som kommer som en eftersläng till det allvar de bär. En dikt börjar med: "Men en pappa och hans son, vad kan de göra åt det oändliga avståndet mellan fäder och söner."
Arne Johnssons dikt har ett starkt passionerat förhållande till ett du och de rum de rör sig i. Hans stämma och syntax framhäver en stark och konkret närvaro. Platsen dit han ofta återvänder är Småland. Eva Runefelts dikt framhäver, men på ett annat sätt än Johnsson, också en stark sinnlig närvaro. Hon läser bland annat dikten Kattpupill och jag fastnar för raderna: "Utan fara är att hålla till i en annans kropp" ur den mycket välskrivna diktsamlingen I ett förskingrat nu.
Boel Schenlaer läser ur sin bok Kärlek som fobi. I en dikt skruvar hon helt ner förvändningarna på det som kommer: "vi behöver ingen vår bara snöfria fotbollsplaner." Men när musikern Alaa Majeed spelar melodin till Evert Taubs Brevet från lillan på sin oud - ett stränginstrument som ofta används i arabisk musik som likar en luta - infinner sig den känsla av att nära och fjärran blandas - och då infrias alla mina förväntningar på en Världspoesidag. Och det med spets - att arrangörerna tar tillvara på de rika interkulturella resurser som finns tillhands i vår absoluta närhet och blandar de med välkända inhemska poeter är ett stort plus. Jag vill också nämna Cecilia Österholms nyckelharpa som ett starkt inslag.