Videon är inte längre tillgänglig
I exil på Franska Rivieran spelade Rolling Stones in legendariska "Exile on Main Street". Nästan 40 år har gått och intresset för dubbelalbumet har inte minskat. Nu ges det ut igen, med outgivna låtar som bonus.
För 38 år sedan tillbringade medlemmarna i Rolling Stones några tumultartade och drogfyllda månader i ett hus på Rivieran. Där spelade de in delar av dubbelalbumet "Exile on Main Street", av många ansett som det bästa gruppen någonsin gjort. När det nu kommer i en nyutgåva är det med tidigare outgivet material, och samtidigt som dokumentärfilmen "Stones in exile" släpps på dvd.
- På den tiden var vi ungas, vackra och dumma. Nu är vi bara dumma, säger Mick Jagger, på plats i Cannes för att presentera filmen under lätt kaosartade förhållanden.
Att Stones 1971 bodde på Rivieran, i ett slott som Keith Richards hyrde, berodde på de engelska skattelagarna, som fått gruppen att gå i frivillig exil. I den drygt en timme långa filmen får vi se en mängd filmupptagningar från tiden i slottet, kombinerat med Jagger och Charlie Watts på återbesök på inspelningsplatserna samt intervjuer med Stones-fans som Martin Scorsese och Don Was. En underhållande film, som gärna kunde fått vara lite längre.
- Stones har tur. Man behöver alltid tur. Och vi hamnade på rätt ställe vid rätt tid. Och när vi jobbar, så jobbar vi hårt. Man behöver allt det i kombination. Det räcker inte med att bara arbeta hårt. Det finns det många som gör. Men man måste jobba hårt, hålla koll och ha tur, säger Jagger.
Att det också skulle bli en film var en idé som föddes när bandet tagit sig an att restaurera låtarna från "Exile on Main Street".
- Vi tyckte att det var en bra idé att göra en film också. Det hände för så länge sedan, en skiva kändes inte tillräckligt. I dag har folk inte en aning om hur det såg ut då, vi ville visa det. Men vi ville hålla oss till tiden då det begav sig, vi ville inte att det skulle vara en massa människor som satt på stolar och pratade om det, utan vi ville att filmen skulle vara förankrad i perioden.
Mick Jagger menar att filmen inte handlar om nostalgi, utan mer om känslan av att bläddra i ett familjealbum och plötsligt se en bild man inte sett på många år.
- Då känner man en viss känsla, men nostalgi, nja, det vet jag inte. Det var en kul period, men det var då. Den tiden har försvunnit.
Han tillägger:
- Vi hade väldigt snyggt hår. Frisyren var väldigt viktig på den tiden.
Det var uppenbarligen hårt men tillfredsställande jobb att "tvätta" de gamla spåren.
- Jag tyckte det var kul, och det var likaså kul att göra filmen. Men det tog tid att hitta allt det material vi ville använda oss av.
Det sägs att "Exile on Main Street vid den ursprungliga releasen sågades av kritikerna. Det håller Mick Jagger inte med om.
- Nej, den fick inget dåligt mottagande, egentligen. Men den var väldigt lång, jämförd med de flesta andra plattor på den tiden, och kritikerna fick mindre tid än de var vana vid när det gällde att sätta sig in i den. Det kom sen, när de fick uppleva materialet live.
Kände han när plattan kom ett behov av att konkurrera med det andra stora brittiska bandet, The Beatles? Icke.
- För det första har rivaliteten mellan oss alltid överdrivits. Och sedan var det ju så, att 1972 hade dom sedan sex år tillbaka slutat turnera. Det här var de stora konsertturnéernas tid, arenakonserterna dominerade, och Beatles kändes rätt bortkopplade eftersom de slutat turnera.