Det fanns en tid då Ridley Scott anklagades för att bidra till förytligande av filmkonsten på grund av sin förmåga att skapa en snygg look till sina alster. I dagens läge kan denna ståndpunkt tyckas smått befängd. Brittens meritlista talar liksom för sig själv, och inte minst efter millennieskiftet har det kommit flera formbesked, däribland det udda dramat Matchstick Men, sjuttiotalsskildringen American Gangster, Body of Lies och den mogna tolkningen av Robin Hoodmyten. Att sedan en del av de övrigt releaserna inte varit helgjutna är en annan sak, allt kan inte vara vin rakt igenom.
Med stjärnspäckade The Councelor lägger sjuttiofemåringen emellertid till ännu en minnesvärd film på sin CV. Sedan må floppen i USA redan vara ett faktum både kommersiellt och bland förståsigpåarna i märkligt hög utsträckning. Synd och orättvist, tycker åtminstone jag. För även om det i viss mån är lätt att förstå floppen hos publiken – den här typen av thrillers för vuxna har allt svårare att nå igenom i biobruset, så är den kallsinniga kritiken tämligen obegriplig.
För egen del misstänker jag att alldeles för många provocerats av den känsla Scott och manusförfattaren Cormac McCarthy förmedlar av att de minsann skapat något viktigt tillsammans. Dialogen blir inte sällan filosofisk och innehåller gott om visdomsord av typen ”Om du tror du kan ta del av det här utan att vara en del tar du fel”.
Händelseförloppet tar sin utgångspunkt i en till synes välkammad advokat som aldrig kallas något annat än Councelor. Han har klienter som står kartellerna nära, och det har han nu bestämt sig för att dra fördel av. Det är en affärsdeal skapad i helvetet, och livet förvandlas mycket riktigt snart till just ett helvete när hans fästmö blir kidnappad och den egna livhanken hotas.
Precis som Oliver Stone gjorde förra året med den kompromisslösa Savages gör Scott alltså ett nedslag i drogkartellernas grymma värld. Veteranen reder ut begreppen och ger en helhetsbild av de samband och förödande konsekvenser verksamheten har för alla de som på något sätt blir involverade. Bilden Scott målar upp är lika förskräcklig som cynisk. Samtidigt är detta komplexa thrillerdrama precis lika fascinerande som man önskat. Det är ambitiöst, tjusigt fotat, hårt vid behov, välspelat på alla fronter och skönt pretentiöst i alla sin pratighet. Sist men inte minst underskattar The Councelor inte sin publik, förklarar inte allt som händer och förutsätter att vi förstår ändå. Det borde många fler filmer göra.