I Red gör gamle actionstjärnan Bruce Willis en typ av rollfigur han kan göra i sömnen. Han spelar Frank Moses, en pensionerad CIA-agent som plötsligt en dag finner sig jagad av kallblodiga mördare med kopplingar till regeringen (som det brukar vara, med andra ord). För att överleva, och ta reda på orsaken till hoten, måste han samla ihop ”det gamla gänget” – en samling ex-agenter som han arbetade med en gång i tiden.
Med på äventyret följer också en kvinna som Frank försöker inleda en romans med, och som storögt får titta på när pensionärsgänget slåss, skjuter, spränger, och skämtar sig fram mot mysteriets kärna.
Red (som står för Retired extremely dangerous), är en actionkomedi som lånat ingredienser från så många förebilder att man snart tappar räkningen, från äventyrsromanser som Den vilda jakten på stenen till otaliga filmer med ”samla ihop gänget”-tema. Just bristen på originalitet är också det stora felet med Red som är rakt igenom förutsägbar, och vars actionscener känns som bleka kopior av bättre original. Själva romansen känns också osannolik – faller man för en kallblodig mördarmaskin bara för att han råkar slåss på den ”goda sidan”?
Lite roligt är det ändå att se huvudrollerna i en sådan här film göras av pensionärer (nåja, 50-plussare och uppåt i alla fall), särskilt när det som i Red handlar om en riktig stjärnensemble med karaktärsspelare som uppenbarligen haft roligt ihop. Särskilt Helen Mirren imponerar som skjutglad före detta MI6-agent. Den som stjäl showen är dock 93-årige Ernest Borgnine i en
liten byråkratroll, en skådespelare vars meritlista inkluderar ensemblefilmer som 12 fördömda män och Det vilda gänget, som inte bara influerat Red utan också vida överglänser den.