Stinkande jakt på perfekta parfymen

Och filmen är tämligen trogen boken, kanske därför att det finns en berättare i den. John Hurts lite gäcksamma röst fyller i handlingen när det behövs, men ger väl mycket sarkasm åt en historia som är både ond, bisarr och fantastisk, ytterst en allegorisk längtan efter kärlek och skönhet.
Dessa teman är välbekanta för filmaren Tom Tykwer, som är en bildberättare av rang. Med filmer som Spring Lola, Prinsessan och krigaren och Heaven har han gestaltad fascinerande vuxensagor i hänförande bilder. I Parfymen retar han ett sinne som inte ofta stimulerats på bio, nämligen luktsinnet.
Det är som att man känner odören av fiskrenset runt den lilla nyfödda Jean-Baptiste Grenouille och med hjälp av hans näsa följer vi med i en skitig, stinkande uppväxt i 1700-talets Paris, på ett barnhem värre än något som Charles Dickens hittat på, och på ett garveri dit han säljs av barnhemsföreståndaren. Han kan särskilja lukter, men saknar en egen lukt, vilket människor i hans omgivning provoceras av.
Ben Whishaw gestaltar Grenouille som en besatt särling, en människa som har svårt att vara med andra och som vi i dag kanske skulle diagnostisera som autistisk. När han börjar mörda blir han skrämmande men ändå inte helt omöjlig att känna sympati för.

Dustin Hoffman gör Grenouilles läromästare i parfymtillverkning och Alan Rickman gör pappan till en av de skönheter som Grenouille tycker doftar mest ljuvligt. Alla talar engelska och det stör, då handlingen faktiskt utspelas i Frankrike.
Slutscenerna känns svårsmälta med sina barocka mytologiska och orgiastiska övertoner. Här går filmen överstyr, från skräckromantik till platt burlesk. Men man lämnar bion med en helt ny känsla för dofter, som om denna säregna och bisarra vuxensaga till film öppnat upp ett bortglömt sinne.

Stinkande jakt på perfekta parfymen

Länge ansågs Parfymen, Patrick Süskinds bästsäljande roman från 1985 som omöjlig att filma, men nu är det gjort.