Stina Wollter ser tillbaka i utställning på Bror Hjorths hus
I dag är det vernissage på Uppsalakonstnären Stina Wollters retrospektiva utställning So far ... på Bror Hjorths hus i Uppsala. Målningar från 2000-talet visar utvecklingen i hennes konstnärskap.
Berättar i bild
Med på utställningen är även teckningar från 80-talet, från en stipendieresa till Spanien. Samt två teckningar från hennes stora produktion av illustrationer i UNT, cirka 1 200 har det hittills blivit. Men det är målningarna som utgör utställningens huvuddel. Stina Wollter beskriver sin konst som föreställande. Bilderna är berättelser, ofta inspirerade av barndomen.
— Målningarna ska ha ett tilltal, förmedla en stämning eller en känsla. Sedan är det upp till betraktaren om det tilltalet är något som man känner igen hos sig själv eller inte, om det besvarar något inom en, säger Stina Wollter.
Det tog henne ganska lång tid att acceptera att hon var en berättande konstnär.
— När jag började måla, hade jag en känsla av att det inte var särskilt fint att vara berättande. Jag som var en driven tecknare var rädd att mina bilder skulle bli för banala, för privata, "för snygga". Så jag höll tillbaka mig själv, försökte göra något annat än det jag var bra på, säger hon.
Vändpunkten kom 2001. I ett antal tavlor hade hon bearbetat sorgen efter sin systers död, målat systern vadande ut i havet. Tavlorna ställdes ut. Stina Wollter fick fina recensioner, varenda målning såldes, utställningen blev en succé. Och Stina Wollter visste inte vad hon skulle ta sig till, hur hon skulle kunna fortsätta utan att upprepa sig.
— Till slut tog jag fram kolet och började teckna. Lät bilderna komma. Började leka, insåg att jag skulle använda mig av förmågan att måla föreställande i stället för att censurera mig. Och jag tillät mig att vara mer privat, hittade ett språk för det självbiografiska och kunde lita på att det personliga är allmängiltigt. Jag fick en mycket större frihet, säger hon.
Hon berättar om den första målningen som blev till då, Lager. Hon kallar den moderskeppet, själva ursprunget till de tavlor hon sedan dess gjort. Tyvärr fick den inte plats på utställningen, Stina Wollter har gjort ett strängt urval. Men i hennes konstnärskap finns ett tydligt före och efter Lager.
— Jag var lite nervös inför att ställa ut de tidiga målningarna, tänk om jag inte skulle stå för dem längre. Men när jag såg dem igen, kände jag att de var viktiga — de där trappstegen kunde jag inte hoppa över, säger Stina Wollter.
Så jobbar vi med nyheter