Yves Saint Laurent från Oran i Algeriet, var inte tjugo år fyllda när han vann en modetävling. Sedan erbjöds han jobb som Christian Diors assistent på hans parisiska modehus. Den här filmen börjar här, 1962, och handlingen berättas ur vännen, älskaren och affärspartnerns Pierre Bergés perspektiv. Han har låtit regissören få tillgång till sitt privata arkiv från de båda männens gemensamma liv. Kanske kommer den här filmversionen att skilja sig från den om samma modeskapare som kommer i höst. För precis som när det gällde Coco Chanel häromåret, så verkar fransk filmindustri göra film om sina modeskapare i par.
Skådespelaren Pierre Niney gör sin Saint Laurent till en blyg och känslomässigt labil person. Han petar med fingret på sina glasögon och är så känslig, så känslig för kritik, för att möta journalister, för att bedömas överhuvudtaget.
Guillaume Gallienne spelar Pierre Bergé med ett slags faderlig pondus. Deras inledande förälskelse är ljuv. Men kärlekssagan utvecklas med otrohet, svartsjuka och snedsprång till en affärsuppgörelse, där känslorna ligger och lurar under de båda männens yta.Saint Laurents manodepressivitet bara nuddas det vid. Desto mer skildras hans vidlyftiga festande med droger och mer eller mindre tillfälliga partners.
Filmen är elegant och glassigt paketerad, med många modevisningar från fem decennier, flertalet till operamusik. Men det är mer yta än djup i de stilsäkra bilderna. Trots modeskaparens bittra och tragiska privatliv griper inte filmen riktigt tag.