Stilla betraktelse över krigets vansinne

När den här filmen visades vid vårens Cannesfestival visste inte många var Kandahar ligger. Numera är staden placerad på världsnyheternas karta.Handlingen i filmen har verklighetsbakgrund. En kvinna i Kandahar har bestämt sig för att ta livet av sig vid nästa solförmörkelse och skrivit brev om det till sin syster som har utvandrat till Kanada. Den utvandrade kvinnan spelas av Niloufar Pazira, vars berättelse inspirerat den iranske regissören Mohsen Makhmalbaf att göra denna film. Filmteamet släpptes dock aldrig in i Afghanistan av talibanerna, utan filmen är inspelad i Iran.Vi får följa den amerikanskspråkiga systern som reser till gränsen vid Afghanistan och tar sig in i landet genom att utge sig för att vara femte hustru i en återvändande flyktingfamilj.Omedelbart får hon ta på sig slöjan, burkhan, och storögt betraktar hon sitt förra hemland genom hålen i den. Hela tiden läser hon in sina upplevelser på en bandspelare och kallar den sin svarta låda, som andra människor ska kunna lyssna till om det händer henne något.Långsamt tempoHon möter många uttryck för fattigdom, desperation och religiös fanatism längs vägen. En av filmens starkaste scener utspelas i ett Röda kors-läger, där plågade och minskadade män jagar de benproteser som undsättningsflygplan släpper ned, försedda med fallskärm. Det är en mycket bitter och sorglig bild av krigens verkliga offer.Tempot i filmen är mycket långsamt, men å andra sidan finns det en karg skönhet i det böljande ökenlandskapet som ger poetisk relief åt berättelsen. Krigets verkliga baksida skildras sakligt och rättframt, men man anar sorgen över ett sargat land och vreden över oförrätter mot folket. Mohsen Makhmalbaf anses vara Irans mest kontroversielle filmregissör. Hans sätt att berätta om en resa i Afghanistan ger en betydligt mer berörande bild än tv-nyheterna, trots att han använder sig av en nästan lika saklig ton.